Raúl Rivero var en av de första oberoende journalisterna på Kuba. Bullrig, gladlynt och en fantastisk historieberättare. I lördags dog han i Miami efter 15 år i exil, lika älskad av kubanska fritänkare och journalister som hatad av förtryckets försvarare.
Jag lärde känna Raúl Rivero 1998 i hans lägenhet i centrala Havanna. Jag satt på en pinnstol, han fyllde en gungstol. Berättelserna liksom trillade ur honom, som små välformade guldkorn. Några av dem finns utgivna på svenska i boken “Mörkläggning – och 51 andra kränkningar av den kubanska statens oberoende och territoriella integritet.”
Han lärde mig förstå villkoren för den oberoende journalistiken: om han inte hade på fötterna kunde han dömas till fängelse för spridande av falska nyheter, om han försökte arbeta i hemlighet skulle säkerhetspolisens agenter kunna göra verklig skada.
Men även sann och öppen journalistik om den kubanska verkliheten blev för mycket för Fidel Castro. Våren 2003 greps Raúl Rivero och 74 andra framstående journalister och demokratiaktivister till långa fängelsestraff just för att de öppet berättade.
Det slutliga beviset på att Raúl Rivero levde som han lärde var rättegången mot honom och kollegan Ricardo González några veckor efter gripandet. I domslutet finns det inget som kan liknas vid ett brott, och den agent som säkerhetspolisen haft bland de oberoende journalisterna lyckades inte berätta en enda hemlighet om dem. Ändå dömdes de båda till 20 år i fängelse för att ha hotat den kubanska statens “oberoende och territoriella integritet”.
Rättegången finns beskriven i min bok “Måste få polisen hur huvudet“:
När de oberoende journalisterna Ricardo González och Raúl Rivero klev in i rättegångssalen fredagen den 4 april 2003 var den helt full. De tittade runt på läktaren men kände inte igen någon förutom sina hustrur. Publiken var ung, och uppenbarligen osäker på vad den gjorde där.
– Å nej! sa någon med en ljudlig suck.
– Inte en rättegång till.Samtidigt satt Manuel David Orrio i något av väntrummen för vittnen och funderade på vad han skulle säga. Det var nu, i rättegången mot två av de mest framstående oberoende journalisterna, som han skulle berätta vad han visste, efter elva år som säkerhetstjänstens agent i demokratirörelsen. Men han skulle också svika alla dem som i förtroende förklarat vad de tyckte om Fidel Castro, om kommunistpartiet, om lokalpolitikerna, och alla de källor som trott att de lämnat information till en journalist som hävdade de pressetiska reglerna.
Ricardo och Raúl satte sig ned. De hade inte kunnat prata om hur de skulle agera i rättegången, men visste sedan länge vilka strategier åklagaren och domaren skulle använda. Rättegången började med att åklagaren läste upp åta-let på totalt tio sidor. Den bärande anklagelsen var precis som i alla rättegångarna i april 2003 att usa genom chefen för intressekontoret i Havanna, James Cason, hade försökt störta den kubanska revolutionen och möjliggöra för USA att annektera landet genom att främja ”den interna subver sionen”. Ricardo González och Raúl Rivero var två av dem man anlitat för att uppnå detta.
Åklagaren förklarade:
1995 grundande Raúl Rivero den ”kontrarevolutionära” nyhetsbyrån Cuba Press för att ”sprida falska nyheter” som tjänar den amerikanska regeringens intressen. På 00-talet grundade de tillsammans, med samma syfte, först den ”olagliga” journalistorganisationen Manuel Márquez Sterling och sedan tidskriften De Cuba, som Ricardo González blev redaktör för. Ricardo González öppnade i sitt hem också ett oberoende bibliotek ”fullt med böcker om subversiva ämnen”, och hade vid flera tillfällen möten med representanter för det amerikanska intressekontoret. Han har tagit emot 300 dollar i månaden från Miami-tidningen El Nuevo Herald och byggt relationer med och tagit emot material från ”terroristorganisationen” Fundación Nacional Cubano Americana – Kuba-amerikanska nationella stiftelsen – CANF.Sedan följde ytterligare uppräkningar av tidningar och organisationer de två journalisterna hade samarbetat med, och till slut en förteckning över vad som beslagtagits i deras hem; faxar, datorer, bandspelare, radioapparater, skrivare, böcker, dokument.
Åklagaren hävdade också att Ricardo González, ”omättlig i jakten på snabba pengar”, i april 2002 ”genom den i utlandet boende kubanske medborgaren Manuel David Orrio kom i kontakt med en webbsida vid namn Cubanet.” Det är enda gången Orrio nämns i åtalet.
Åklagaren yrkade på livstids fängelse för Ricardo och 20 år för Raúl Rivero. Efter en mycket lång arbetsdag för rättegångspersonalen och publiken avslutade domaren dagen med att döma de åtalade för brott mot artikel 91 i brottsbalken om handlingar mot statens självständighet och territoriella integritet, och tog sedan helg. På måndagen fick Raúls och Ricardos familjer läsa domslutet. Orrio nämndes inte längre i texten. Båda dömdes till 20 år i fängelse. När Ricardos fru berättade det för honom i fängelset dagen efter tog han det som en lättnad.