Tag Archives: Latinamerika

Den nya narkotikapolitiken kommer, redan nästa år faktiskt

Läser just nu Magnus Lintons fantastiskt intressanta bok “Knark – En svensk historia”, och kom på att jag skrev en artikel för Axess 2013 om narkotikapolitiken i Latinamerika och som aldrig publicerades här. Så här är den.

Axess nr 1 2013Artikeln grundar sig på den narkotikapolitiska debatten i FNs generalförsamling hösten 2012, och som föranledde den specialsession i FNs generalförsamling (UNGASS) om den internationella narkotikapolitiken som kommer att genomföras under 2016.

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1, 2013

När det internationella samfundet i FNs första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet War on drugs, var frågan irrelevant för Guatemala.

Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi. Demokratiseringen sedan 1980-talet och fredsfördragen från 1996 har dock satt fart på utvecklingen även om fattigdomen fortfarande är utbredd. När Guatemalas president Otto Pérez Molina den 24 september  2012 talade inför FNs generalförsamling beskrev han undernäringen, våldet och arbetslösheten som sin regerings största utmaningar. Men det var inte skulder, handelshinder eller klimatförändringar som han ville diskutera för att hitta lösningar på problemen – utan narkotikapolitiken

De senaste åren har det varje år begåtts mer än dubbelt så många mord i Guatemala som i Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige ihop. Och då har landet ändå bara 14 miljoner invånare. “Minst 40 procent av morden kan härledas ur problem med koppling till handeln av olagliga droger”, förklarade Otto Pérez Molina inför generalförsamlingen.

Den bärande principen i FNs narkotikakonventioner är att alla led i narkotikahandeln ska vara förbjudna. Syftet är att höja priserna för att minska konsumtionen. Men förbudet har därmed också skapat dagens lukrativa narkotikamarknad och gjort att producenterna och transportörerna förlagt sina verksamheter till fattiga länder med svaga rättssystem. Det ger dem billig arbetskraft och lättköpta politiker och myndigheter.

2011 beslagtog de guatemalanska myndigheterna 6943 kilo kokain, den svenska polisen beslagtog 28 kilo. De fem senaste decenniernas internationella politik “har inte lett till de önskade målen”, konstaterade Otto Pérez Molina krasst. Konsumtionsmarknaderna expanderar istället för att minska, och transportvägarna går genom allt fler länder. Handeln genom Guatemala och många andra länder “från produktionsmarknaderna i söder till konsumtionsmarknaderna i norr” har lett till att kokainkonsumtionen har blivit ett problem i länder där kokain var omöjligt att hitta för bara några år sedan. 1980 registrerade FN beslag av kokain i 44 länder, 2007 i 130 länder.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , ,

Några frön till diskussion även mellan USA och Kuba

När John Kerry förklarade inför OAS i förra veckan att Monroe-doktrinen var över, skiljde sig reaktionerna snabbt åt. Å ena sidan lägret som representerades av The Guardian som menade att det var en icke-nyhet, eftersom USA redan är passé i Latinamerika sedan Kina tagit över. Å andra sidan WSJ-lägret som menade att ställningstagandet var viktigt eftersom det gav USA utrymme för en ny politisk relation till kontinenten.

De har nog rätt båda två. Men jag tror att det finns ytterligare två aspekter av talet som de inte tog med, och som är viktiga.

1, OAS har som samarbetsorganisation förlorat i inflytande i flera år. Brasilianska diplomater säger till exempel helt öppet att den Sydamerikanska unionen UNASUR är deras prioriterade verktyg för regionalt samarbete. Och UNASUR skapades just för att USA inte skulle ha något inflytande. Att Kerry gör utspelet att Monroe-doktrinen är över, som om någon fortfarande trodde att den gällde, just hos OAS, bör alltså tolkas som ett försök att putsa bort det sista av imperialism-arv som organisationen dragits med för att kanske göra den attraktiv igen.

2, Kuba uteslöts ur OAS i början av 1962. Men 2009 antogs en resolution om att organisationen skulle återuppta dialogen med landet . Den kubanska regeringen sa, förstås, att den inte kunde acceptera de förutsättningar som OAS erbjöd. Och sedan dess står det still. Men i talet hade Kerry nu med ett rejält stycke om Kuba, där han bland annat hänvisade till Barack Obamas möte med CANF i Miami härom veckan, och sa:

As he [Obama] said just last week, when it comes to our relationship with Cuba, we have to be creative, we have to be thoughtful, and we have to continue to update our policies.

Dessutom välkomnade Kerry några av förändringarna på Kuba de senaste åren, och hänvisade till det positiva i att människor från USA reser dit. Det betyder något. Kanske är det en öppning för att luckra upp den del av embargot som förbjuder amerikanska medborgare som inte har sina rötter på Kuba, att resa dit.

Ingen ska dock tro att Kerry och Obama överväger att avsluta själva handelsembargot. Istället ska man nog se parallellen till diskussionen med Iran. Orden om det positiva i att resa till Kuba kan vara en ice-breaker. Kanske skulle OAS kunna vara den mötesplats för USA och Kuba som de förr eller senare måste hitta. Inte för att en sådan diskussion skulle leda till demokrati på Kuba, utan för att den skulle kunna låsa upp en hel del knutar som både USA och Kuba har med resten av kontinenten.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

En roligare historia – NEO 3/2013

Recension av Guias

På 1990-talet gjorde boken Manual del perfecto idiota latinoamericano – Manual till den perfekta latinamerikanska idiotensuccé i bokdiskarna över hela Latinamerika. Den latinamerikanska samhällsdebatten moderniserades brutalt. Decennier av offermentalitet avfärdades och historieskrivningen som den latinamerikanska parnassen, med Gabriel Garcia Marquez och Eduardo Galeano som främsta representanter, torgfört i decennier klövs i bitar.

De senaste åren har de brasilianska journalisterna Leandro Narloch och Duda Teixeira försökt sig på ett liknande projekt, och även de gått segrande ur striden. Deras två “politiskt inkorrekta guider” till den brasilianska respektive latinamerikanska historien har legat på topplistorna i Brasilien i flera år. De finns än så länge bara på portugisiska, men jag har i alla fall recenserat dem på svenska.

 

En roligare historia – NEO 3/2013

***

Leandro Narloch, Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil (Leya, 2a utökade upplagan 2011)

Leandro Narloch och Duda Teixeira, Guia politicamente incorreto da América Latina (Leya 2011)

Titlarna betyder Politiskt inkorrekt guide till Brasilien respektive Latinamerika. Sedan den första upplagan av guiden om Brasilien utkom 2009 har den sålt i 300 000 exemplar. Guiden om Latinamerika har hittills sålt i 100 000 exemplar. Man kan numer också köpa dem i en box tillsammans med Guia politicamente correto da filosofia.

***

Hur kan Hugo Chávez och Salvador Allende skapa större engagemang i Latinamerika än Michelle Bachelet? Bachelet var president i Chile mellan 2006 och 2010, och representerade samma chilenska socialistparti som Salvador Allende. Hennes tid vid makten präglades av stabil ekonomisk och politisk utveckling. Chávez och Allendes år ledde däremot till politiskt och ekonomiskt kaos.

I Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil och Guia politicamente incorreta da América Latina – två av den brasilianska bokbranschens största succéer de senaste åren – har journalisten Leandro Narloch bestämt sig för att strunta i förklaringarna. Han bryter istället aktivt sönder flera latinamerikanska historiska myter och ikoner. De fungerar ungefär som KBT. Det viktiga är att få undan problemen för att komma vidare, inte analysera dem.

250_9788562936067_guiapoliticamenteNOVAEDICAOI guiden om Brasilien är måltavlan själva den historieskrivning som lärs ut i skolorna. Som reflexmässigt gör offer till hjältar och vinnare till skurkar. Offren som porträtteras är indianer, slavar, paraguayaner och kommunister. Syftet är inte att förlåta förtryckarna utan visa att även offren var ansvariga för handlingar som inte bör beundras.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se:

Latinamerika klyvs vertikalt

Latinamerika klyvs vertikalt. Sedan 1994 har Mercosul varit Latinamerikas svar på EU och till EU. Ett försök till frihandelsområde som skulle kunna lära av Europa, och dessutom vara en förhandlingspart. Men det lossnar inte. Paraguay suspenderades efter palatskuppen förra året, och Venezuelas och Argentinas interna politiska problem förhindrar all framåtsyftande och trovärdig politik. Brasilien är dessutom tillräckligt stort för att inte riktigt behöva sina grannar.

Alianca do Pacifico e MercosulI Folha de São Paulos artikel i dag pekar tidningen ut Aliança do Pacífico som det marknadsvänliga alternativet. Aliança do Pacífico exporterar redan mer, och tillväxten 2012 var på 4,9 procent medan Mercosul bara växte med 2,2 procent. När EUs förhandlingar med Mercosul har stannat av, har Frankrike, Spanien och Portugal istället blivit observatörsmedlemmar i Aliança do Pacífico.

Frågan är hur Brasilien ska ställa sig till detta. Aliança do Pacífico och Brasilien är nästan exakt lika stora. Den förra har 209 miljoner invånare, den senare 198. Den förra har en sammanlagd BNP på 2000 miljarder dollar, den senare 2400 miljarder dollar. Risken för Brasilien är nu att man forlorar i attraktionskraft gentemot Alliansen eftersom tilllväxten är lägre och för att omvärlden skakar alltmer på huvudet åt Brasiliens allierade.

Utmaningen mellan de två blocken speglar dessutom väl vart kontinenten dras politiskt. Den vänstervåg som präglat Latinamerika det senaste dryga decenniet består fortfarande på ytan. Men vad gäller själva politiken dras kontinenten isär i ett pragmatiskt marknadsvänligt väst, och ett populistiskt introvert öst.

Brasilien kommer sannolikt att behöva omvärdera sin egen position i detta inom kort: genom att begrava Mercosul helt och knyta ett eget handelsavtal med Aliança do Pacífico, eller föra upp handelsfrågorna i UNASUL för att skapa en kontinental lösning.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Kajsa Ekis Ekman = venezolanska folket

Viljan att göra Latinamerika till en spelplan för den svenska politiska debatten, som Kajsa Ekis Ekman gör i dagens DN, har långa rötter.

A woman holds an image of Venezuela's President Hugo Chavez as peopleMånga ville se en välfärdsstat på Kuba, när Fidel Castro la grunden för totalitarism. Andra ville se amerikansk imperialism i Argentina, när militärerna anföll USA:s närmsta allierade med hjälp av Kuba. Några såg liberala reformer i Chile, när goda liberaler sattes i finkan eller avrättades. Vissa hoppades att det var frihandel som satte igång tillväxten i Brasilien, när det var den interna konsumtionen som tryckte på gasen för utvecklingen.

“Hur kommer det sig, ni borgare som nu snörper på munnen?, skriver Ekis Ekman om “borgarnas” slutsatser av Hugo Chávez död: “Ni låtsades plötsligt ha skaffat er empati för Venezuelas folk, men ni lyssnade bara på överklassen.”

Well, i presidentvalet i höstas fick oppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski 44 procent av väljarna. Om den venezolanska överklassen bestod av 44 procent av befolkningen skulle de svenska “borgarna” vallfärda till Venezuela för att studera hur Chávez gjort. Ekis Ekman skulle stanna hemma eftersom “överklass” är det värsta hon kan tänka sig.

Men svenska glasögon förblindar. Det går inte att förstå latinamerikansk politik med kategorier som “folket”, “eliten”, “borgarna” och “vänstern”. Även fattiga venezolaner kan vara emot Chávez, avsky despotismen, självgodheten, aggressiviteten, militariseringen. Och rika venezolaner kan verkligen uppskatta stora offentliga satsningar på vård och utbildning.

“Efter Simón Bolívars död hade Venezuela ingen röst”, skriver Ekis Ekman samtidigt som hon drar ned foliehatten långt över öronen. Anledningen till att hon inte hörde vad venezolanerna sa var att de pratade i mun på varandra. De har nämligen pratat och skrikigt och bråkat och kommit överens, precis som alla andra, sedan tidernas begynnelse.

Ekis Ekman hörde inget förrän någon gjorde sig till uttolkare av “folket”, och tog sig rätten att sammanfatta vad alla sa. Chávez hade inga problem med att ta på sig den rollen, och därmed sätta sig på alla dem som å ena sidan kände sig som en del av folket men å andra sidan inte tyckte som han.

I hyllningsfilmen nedan säger Chávez: “Yo no me pertenezco. Ya mi vida no es mi vida … Ya no soy yo. Soy un pueblo”. På svenska betyder det:

“Jag äger inte längre mig själv. Mitt liv är inte längre mitt liv … Jag är inte längre jag. Jag är ett folk”

Jag undrar vad Ekis Ekman skulle tycka om en svensk statsminister som gjorde samma anspråkslösa beskrivning av relationen mellan sig själv och sitt folk.

1960 skrev den amerikanske sociologen C. Wright Mills en bok med titeln:  Listen, Yankee: The Revolution in Cuba. Hela boken är skriven utifrån ett “Vi”, kubanerna, som riktar sig mot ett “Ni”, jänkarna. Författaren gjorde sig till uttolkare av “det kubanska folkets” åsikter om framtiden. Kanske är det världshistoriens mest misslyckade sociologiska verk. Men Kajsa Ekis Ekman har inget problem med att vara C Wright Mills främsta lärljunge.

Etiketter till bloggar.se: , ,

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskriftPDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.

Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.

Aktiviteter i demokratirörelsen 1997 - 2007Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.

Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.

– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Känslan precis innan man går upp på scen

Av det dryga dussin kubanska demokratiaktivister som greps i mitten av förra veckan är det nu bara Antonio Rodiles som fortfarande är fängslad. Han och de andra protesterade framför säkerhetspolisens häkte i Marianao i Havanna för att polisen gripit en annan aktivist. Rodiles kommer nu antagligen att åtalas för att ha gjort motstånd mot polisen, vilket kan ge mellan tre månader och ett år i fängelse.

Den verkliga orsaken till aktionen mot just honom är dock att han leder Estado de Sats, en av de mest uppmärksammade organisationerna i demokratirörelsen de senaste åren. Estado de sats är beteckningen på den känsla som artister har precis innan de går upp på scen. Organisationen sysslar mer med populärkultur än politik och har därför hittat helt nya beröringspunkter mellan demokratirörelsen och kulturlivet.

På sistone har de drivit kampanjen Por otra Cuba (eng) som är en namninsamling som uppmanar regeringen att ratificera FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter, som Raúl Castro skrev under kort efter att han tagit över som president 2008.

Här är Estado de Sats video om kampanjen och den finfint grå och seriösa introduktionen med Rodiles själv som skickades till en konferens i Peru för några veckor sedan. Organisationen var inbjuden men fick inte utresetillstånd. Se!

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Baksidan av narkotikapolitiken – UNT 5 nov 2012

Idag publicerar UNT en krönika av mig om den nya narkotikapolitiska debatten i Latinamerika. Bland annat intervjuar jag en representant för organisationen Vivario och refererar till Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenters tal vid FNs generalförsamlings öppnande i slutet av september. De pratade alla om behovet av en ny internationell narkotikapolitik  Mitt huvudargument i krönikan är:

Problemet med FN-konventionerna är att de förbjuder hela kedjan från produktion till konsumtion av narkotika. Tanken är att narkotikan ska bli så dyr att människor avstår. Ett kilo kokain kostar därför 1 000 dollar i Peru, men 104 000 dollar på gatan i Stockholm.

Men det är också den vinstmarginalen som driver kriminaliteten och våldet. Den nya debatten handlar därför inte bara om att avkriminalisera själva bruket, utan också om att legalisera och reglera narkotikamarknaden.

Referenser till statistik, priser och annat finns i min rapport till LNB från i somras. Läs även Financial Times utmärkta blog Beyond Brics post om kokainkonsumtionen i Brasilien. Brasilien är nu världens största marknad för crack och näst största för kokain.

För 30 år sedan var det inte så alls. Men sedan upptäckte de kriminella organisationerna som använde Brasilien som transitland på vägen från Anderna till Europa och USA, att även den lokala marknaden hade potential. Och så gick det som det gick.

Etiketter till bloggar.se: ,

Det är kubanerna mot barset i Miami-Dade

Många har hoppats att det nu äntligen är dags för kubanerna i Miami att börja rösta blått. Men i den mätning som Miami Herald publicerade i söndags (CNN) visar det sig att gammal är äldst, och att Kennedys svek i Grisbukten inte är helt förlåtet.

I Miami-Dade-countyt som helhet, där kubanerna utgör en dryg tredjedel av befolkningen, ledde Obama fortfarande i söndags. Men inte med lika stort som i valet 2008, så han bör vara vaksam.

Minskningen kan förklaras av att han 2008 fick stöd av hela 35 procent av kubanerna. Nu klockas han för 19 procent. 76 procent säger att de ska rösta på Romney.

Men kan detta verkligen bero på att Kennedy fegade ur 1961 och inte gav de kubanska idealisterna och kontrarevolutionärerna det flygunderstöd som de utlovats, och att invasionen därmed förlorade alla möjligheter att lyckas? Detta är nämligen den etablerade förklaringen.

Sannolikt inte, men det var då som många kubaner bestämde sig. Demokraterna var inte att lita på, och sedan har det rullat på. Den demokrat som fått starkast stöd bland kubanerna var Clinton 1996 som fick 40 procent.

Det paradoxala med undersökningens resultat är att de allra flesta kubaner i Miami var emot begränsningarna vad gäller kubaners resor och pengatransfereringar till Kuba som George W Bush införde.

Obama har tagit bort dessa. I en undersökning från förra året visade det sig dessutom att även om embargot stöds av 56 procent av kubanerna som helhet, så är en majoritet av unga kubaner och de som kommit de senaste 20 åren emot.

Kubanerna vill också ha utökade kontakter med den kubanska regeringen, mer handel med mat och mediciner, mer resor för såväl kubaner och amerikaner, och att länderna etablerar diplomatiska relationer igen. De stödjer alltså en politik som det är mycket sannolikare att Obama för än Romney.

Skillnaden mellan den kubanska gruppen som helhet, och de som tillfrågats i Miami-Heralds undersökning är att den senare bara frågat dem som är registrerade för att rösta. Ingen av dem jag pratade med i Miami i förra veckan trodde därför att kubanerna den 6 november skulle rösta blått i större utsträckning än förr.

Men hur kan de låta bli när de får chansen?!

Ok, det kan finnas en annan förklaring till motståndet mot Obama också, att kubanerna precis som många andra tycker att ekonomin och arbetslösheten är den viktigaste frågan.

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

“Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika” – LNB-rapport augusti 2012

Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.

Läs och kommentera gärna:

Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika

Citat ur rapporten:

“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”

“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”

“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”

Etiketter till bloggar.se: , , , , , ,

Narkotikamarknaden fungerar som alla andra

Utöver storleken på och konsekvenserna av narkotikakonsumtionen i världen – som jag skrev om i går – speglar World Drug Report 2012 den globala narkotikamarknaden utifrån produktion och handel. På ytan har inte mycket hänt, säger rapporten. Den globala konsumtionen och produktionen av cannabis, kokain, heroin och ATS (amfetaminliknande droger) är ungefär den samma sedan ett par år.

Förändringarna som sker ligger i hur marknaderna utvecklas. Utifrån ett latinamerikanskt perspektiv är den viktigaste förstås kokainmarknaden. Sedan ett par år har bekämpningen av kokainproduktionen i Colombia tillsammans med kriget mot smugglingen i Mexiko, lett till att priset gått upp i Nordamerika och att konsumtionen av kokain därmed har gått ned.

UNODC World Drug Report 2012

Men precis som många förutsett har detta lett till att allt mer av världens kokain numer produceras i Peru och Bolivia, att allt mer transporter går via Centralamerika, och att narkotikaintressena har etablerat sig på flera nya marknader.

Det bolivianska och peruanska kokainet exporteras främst till Väst- och Centraleuropa, där konsumtionen ökat tydligt det senaste decenniet. Men numer exporteras det även till Östeuropa, Oceanien, Östafrika och flera andra platser där det förr var nästan omöjligt att få tag på kokain.

UNODC World Drug Report 2012

Dessutom har marknaden i södra Sydamerika vuxit snabbt. Mellan 2004 och 2010 tredubblades kokainbeslagen i Brasilien, som numer är världens näst största nationella kokainmarknad efter USA.

En annan konsekvens av att efterfrågan på kokain har minskat i Nordamerika är att produktionen av opium och därmed heroin har ökat i Latinamerika. Mellan 1998 och 2010 femdubblades den potentiella produktionen av opium i Mexico. Exakt vad det innebär i rent heroin är svårt att säga, men det är tydligt att producenterna anpassar sig till vad konsumenterna vill ha.

UNODC World Drug Report 2012

Dessutom är det inte osannolikt att den sjukdom som drabbade opiumvallmon i Afghanistan under 2010, och det efterföljande raset i heroinproduktion, gjorde att produktionen i Latinamerika ökade ytterligare. Det kommer att visa sig om något år.

I rapporten kallas detta utjämningsfenomen för ballongeffekten. Men man förstår det lättare som narkotikaintressenas helt rationella agerande på marknaden. Blir det svårare att exportera till en viss marknad investerar man i export till nya.

(Se också Insight Crimes referat av rapporten)

Etiketter till bloggar.se: ,

I Latinamerika är det narkotikafinansierade våldet värre än narkotikan

Ungefär 230 miljoner människor i världen använder en illegal drog varje år. Av dessa är drygt en tiondel, 27 miljoner, så kallade problem drug users, som har hög risk i sin konsumtion, till exempel genom att de injicerar, använder droger varje dag eller har diagnosen drogberoende.

Är detta mycket eller lite?

Av dem som injicerar har ca 20 procent HIV, 47 procent hepatit C ch 15 procent hepatit B. En procent av alla mellan 15 och 64 år som dör gör det på grund av narkotika.

Är detta mycket eller lite?

Siffrorna kommer från FNs World Drug Report 2012 (där de kompletteras med ordentliga felmarginaler på båda sidor) och skapar onekligen underlag för flera viktiga frågor om narkotikapolitiken.

Den viktiga frågan utifrån ett latinamerikanskt perspektiv är relationen mellan den skada som själva narkotikan respektive kampen om narkotikan för med sig. Så här står det i rapporten:

In South America, the rate of drug-related deaths is estimated to be between 12.2 and 31.1 deaths per million population aged 15-64, well below the global avarage.

Om man jämför med andelen mord (Global Study on Homicide 2011) är det inte mycket. Chile med lägst mordfrekvens på kontinenten har 37 mördade per miljon invånare, Argentina har 55, medan Colombia har 334 och Venezuela 490. Och om man smalnar av befolkningen till åldersgruppen 15 till 64 år blir mordfrekvensen ännu högre.

Alla mord i Latinamerika har inte med narkotikahandeln att göra, men en stor del har det. De fem mordtätaste städerna i världen 2011 med en frekvens på mellan 1000 och 1600 mord per miljon invånare och år ligger alla i Latinamerika. Och det är just konflikten om narkotikamarknaden som är den huvudsakliga källan till våldet. Om marknaden var legal skulle det förstås se annorlunda ut.

Sällan blir det tydligare att den internationella narkotikapolitiken inte finns till för att skydda människor, utan för att skydda idén om att narkotika ska vara förbjudet.

(I Sverige mördas ca 10 personer och 40 dör av narkotika per miljon invånare och år)

Etiketter till bloggar.se: ,

“They are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding”

I maj deltog folkhälsominister Maria Larsson med buller och bång i Stockholmsbaserade World Federation Against Drugs kongress. I det avslutande ställningstagandet, med rubriken “Moving towards a Drug-free Society”, förklarade organisationen:

Realizing that advocates of legalization and decriminalization of drugs are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding of the harms of drugs and of addiction.

I ett uttalande från i december 2011 skrev organisationen:

The groups supporting legalisation are:  people who use drugs, those who believe that the present system of control does more harm than good, and those who are keen to make significant profits from marketing newly authorised addictive substances. In addition to pernicious distribution of drugs, dealers circulate specious and misleading information.  They foster the erroneous belief that drugs are harmless, thus adding to even more confused thinking.

Tänker en svensk minister så om några av Latinamerikas viktigaste demokrater, Polens förre president, Uruguays och Costa Ricas nuvarande presidenter, Brasiliens senat med flera?

Att de är giriga, inte respekterar mänskliga rättigheter, använder narkotika, vill tjäna pengar på sin politik eller tror att narkotika är ofarligt?

Etiketter till bloggar.se: , ,

Legaliseringspolitiken har fått sitt eget format

Under året verkar det ha skapats ett format för hur lokala legaliseringsdebatter sätter igång i Latinamerika. Först var det Guatemala, nu är det Uruguay.

1, Bara ett par dagar efter att Otto Pérez Molina installerats som president i Guatemala i januari började han utan förvarning prata om legalisering av narkotika som regional strategi för att motverka det narkotikafinansierade våldet. Något konkret förslag har han dock ännu inte presenterat. En artikel i The Guardian från i april är den senaste beskrivningen av politiken.

Den 20 juni presenterade den uruguayanska regeringen ett 15-punkters program med titeln “Strategi för livet och samlivet”. Försvars- och inrikesministrarna presenterade politiken tillsammans med ministern för social utveckling, och bakgrunden är det ökade våldet, osäkerheten och narkotikahandeln.

En av punkterna lyder “Reglerad och kontrollerad legalisering av marijuana”. Men trots att programmet har 20 sidor får man inte veta mer. I pressmeddelandet förklarar regeringen dock att statens roll i produktionen ska vara stark och att politiken även ska föras internationellt.

Den första delen av formatet är att förslaget presenteras som säkerhetspolitik, kommer som en överraskning och utan några detaljer. Nyckelorden är reglering och legalisering för att motverka våldet.

2, Otto Pérez Molina är tidigare general för den guatemalanska säkerhetstjänsten och en av dem som drev inbördeskriget på 1980-talet. Den lokala vänstern blev därför helt paff över legaliseringsförslaget, men reagerade positivt. De konservativa medierna däremot negativt.

José Mujica är tidigare gerillakrigare och väl förankrad i den moderna latinamerikanska vänstern. Den uruguayanska oppositionen i Alianza Nacional – tydlig latinamerikansk höger – var dock mycket kritisk redan från början men utan genomtänkta svar.

Den andra delen av formatet är alltså att legaliseringsförslag lika gärna kan skjutas från höger som vänster, och att oppositionen inte vet vad den ska säga.

3, Ju starkare stöd Pérez Molina fick internationellt för sitt ställningstagande desto mer skeptisk blev vänstern. Samtidigt hittade medierna allt fler anledningar att stödja politiken. Bilden av Pérez Molina som nytänkare har nu satt sig och man läser aldrig längre om hans eventuella deltagande i krigsbrott eller andra människorättskränkningar under inbördeskriget. Därmed har vänstern förlorat sin viktigaste fråga.

Även José Mujica har fått starkt stöd i internationella medier. De uruguayanska tidningarna berättar utförligt att Mario Vargas Llosa skrivit en artikel i El País med titeln “Marijuanan kommer ut ur garderoben” som hyllar det uruguayanska initiativet, och att The Economist och Time menar att den uruguayanska presidenten är en föregångare.

Den uruguayanska oppositionen kommer därför snart att känna sig isolerad, och det är i längden svårt att vara emot det som internationella medier hyllar.

Den tredje delen av formatet är alltså att internationella medier gör legaliseringsförespråkarna till statsmän och marginaliserar den lokala oppositionen.

 

Frågan är nu vem som är näst på tur. Chile? Chile gillar inte att ligga efter i Latinamerika,  och president Sebastian Piñera har en mycket besvärlig studentbaserad vänsteropposition.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Argentinas argument för “Malvinas Argentinas”

När Argentinas president Cristina Kirchner först köper in provocerande kortfilmer inspelade på Falklandsöarna, och sedan vill lägga skulden för kriget 1982 på Storbritannien, antar man att hon har ett ganska starkt case för sina krav på förhandlingar om öarnas status.

Vad är då den historiska grunden till Argentinas krav på öarna?

På det argentinska utrikesdepartementets hemsida finns en detaljerad historieskrivning, och argumentation för det diplomatiska arbetet (spanska, engelska). Ett referat:

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , ,

“För vi har alltid varit ett fredens land” – Vad menar egentligen Cristina Kirchner?

När Cristina Fernández de Kirchner igår invigde Evita Peróns rum i regeringskansliet Casa Rosada, tillät hon sig på slutet att säga några ord till dem som blev upprörda över den kortfilm inför OS jag skrev om igår, med en argentinsk idrottare som tränar på Falklandsöarna, och som avslutas med orden: “To compete on English soil, we train on Argentine soil.”

Hon är trevlig på rösten, och förklarar att filmen uttryckte de djupaste argentinska känslorna för Malvinas. Frågan är så levande för henne och för den tårögda publiken att man tror hon pratade om två små barn. Men att acceptera filmen som stötande vill hon inte, stötande är britterna som inte vill följa ett antal FN-resolutioner om att ha en dialog om öarnas slutgiltiga status.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , ,

Den arabiska våren och demokratiseringen i Latinamerika – UNT 5 april 2012

På skärtorsdagen publicerades min krönika i UNT om vad de arabiska demokraterna kan lära av demokratiseringsprocesserna i Latinamerika. Det viktigaste är att inte gräva ned historien utan lufta den ordentligt.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Varför går det bra? – 4 – Ur blod och eld får man inga svar

I John Charles Chasteens Latinamerikas historiasom på engelska har den något patetiska titeln “Born in Blood and Fire. A Concise History…”, berättar författaren i sitt tack om en av hundratals studenter som läst manuset:

‘Jag känner att den här boken vill att jag ska förstå’, sade en av mina studenter. ‘Och det’, tänkte jag, ‘ är just så det ska vara’

Men eleverna blev lurade, för efter kapitlet “Reaktion”, som handlar om Latinamerika under det Kalla kriget och om militärdiktaturernas förtryck under 1970- och 80-talen, tar berättelsen om militärerna slut. Nästa kapitel heter “Neoliberalism” och handlar om att alla politiska ledare på kontinenten blev neoliberaler som kastade “hela den ekonomiska nationalismens grannlåt över bord och anslöt sig till den liberala grundtron på den fria marknaden.”

Inte ett stycke om hur det kom sig att presidenterna var militärer på 1970-talet och blev “neoliberaler” på 1990-talet. En av världshistoriens mest radikala demokratiseringsprocesser som flöt över hela Latinamerika under 1980-talet nämns inte ens.

Man undrar vad Chasteens elever faktiskt förstod.

Etiketter till bloggar.se:

Våld i narkotikans spår – Utrikespolitiska institutets blogg 23 november 2011

Det senaste året har det tidigare så mossiga Utrikespolitiska institutet putsat upp sin informationsverksamhet betydligt. Fult har blivit snyggt. Och plötsligt lockar klassiker som Världspolitikens dagsfrågor och Internationella studier på ett helt annat sätt. Hemsidan har dessutom fått en blogg.

Idag har jag fått förmån att skriva om narkotikakriget i Latinamerika och att det är den internationella förbudspolitiken som är skurken. Läs här Våld i narkotikans spår.

Mycket av bakgrunden finns även i min artikel i antologin Bistånd är politik! från tidigare i höstas.

Etiketter till bloggar.se: ,

“Latinamerika och kriget mot narkotikan” – Bistånd är politik! september 2011

Den här texten publicerades i antologin Bistånd är poltik!. Huvudargumentet är att det behövs en ny narkotikapolitik i Sverige och EU som tar i hänsyn till de konsekvenser som den internationella förbudspolitikn för med sig i Latinamerika, Västafrika med flera regioner i världen. 

Uppdatering 20 maj 2012: Idag skriver folkhälsominister Maria Larsson: “Fattigdomsbekämpningen [ska ligga] i linje med de narkotikapolitiska målen.” Det är precis tvärtom.

Latinamerika och kriget mot narkotikan

Det är inte så att Estrutural styrs av kriminella gäng, men kriminaliteten i området har med narkotikan att göra, inget annat. Det berättar alla jag talar med – polisen, kyrkorna, folkrörelserna – i den före detta favelan Estrutural, med 48 000 invånare utanför Brasiliens huvudstad Brasilia.

En av poliserna säger – efter att först ha tittat sig över axeln – att de som säljer sällan lämnar området. Köparna kommer hit. Mest köper de crack och marijuana, ibland kokain. Skottlossningar är vanliga och leder till minst ett mord i veckan.

Men samma personer säger också, att vore det inte för narkotikan skulle Estrutural kunna fortsätta på den väg mot ekonomisk och social utveckling som inleddes när området erkändes som lagligt bostadsområde 2004. Tillväxten och fattigdomsminskningen i marginaliserade stadsdelar i Brasilien och andra delar av Latinamerika har skapat en helt ny optimism på kontinenten. Men inget undergräver optimismen lika effektivt som våldet och kriminaliteten.

I Brasilia – som ändå är Brasiliens tryggaste storstad – mördades 427 personer under de första åtta månaderna 2010. (I Sverige, med nästan fyra gånger så många invånare, begicks ca 90 mord och dråp per år under 00-talet 329 mord under hela 2010.) Narkotikahandeln är inte ansvarig för alla, men ju fattigare ett område är desto mer är våldet kopplat till narkotikahandeln. I rikare områden handlar problemen mer om rån och kidnappningar.[1]

Under samma period beslagtog polisen i Brasilia 1746 handeldvapen, 726 kilo marijuana och 125 kilo kokain, crack och kokapasta.[2] Det är osäkert vad narkotikabeslagen säger om hela marknaden, men de berättar något om storleken på den. I Brasilien kostar ett gram rent kokain kanske 150 kronor på gatan. Ett beslag på 10 kilo innebär alltså en förlust på 1,5 miljoner kronor. Och ändå kan man vara säker på att verksamheten är lönsam. För narkotikahandeln ökar.

Lönsamheten på en illegal marknad leder alltid till att aktörerna tar till olagliga medel för att vinna. Men narkotikaintressena utnyttjar också cyniskt de mjuka delarna i den brasilianska lagstiftningen, som finns till för att skydda barn och ungdomar. Till exempel kan barn under 18 år inte arresteras eller dömas i en rättegång. Därför används just de som fotsoldater. Enligt organisationen Observatorio de favelas består hälften av dem som står för våldet i favelorna av barn under 18 år. Och så fungerar det på många platser i Latinamerika. De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens bland ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. I El Salvador, som ligger högst, mördas 92 ungdomar per hundra tusen, i Colombia 73, Venezuela 64, Guatemala 55 och Brasilien 52.[3]

Narkotikahandelns storlek och våldet som följer i dess spår leder nu allt tydligare till att hela stater förstörs inifrån. Den mexikanska regeringens krig mot narkotikaintressena och deras interna strider har sedan december 2006 lett till att 40 000 människor dött. I en intervju med The Economist 2009 förklarade Mexicos överåklagare att hans mål inte längre är att stoppa narkotikahandeln. Målet är istället att “ta tillbaka den ekonomiska makten och vapnen som kriminella grupper har skaffat sig de senaste 20 åren, att ta ifrån dem deras kapacitet att undergräva institutioner och utmana statens våldsmonopol.”[4]

Detta borde narkotikapolitiken i Sverige också handla om. Hur kan man flytta de enorma vinsterna i narkotikahandeln bort från kriminella organisationer?

Men vad har detta med svensk biståndspolitik att göra?

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,