För vissa historieskrivare var det uppenbart redan i slutet av 1980-talet vilka som skulle bli de politiska stjärnorna i Brasilien de kommande åren, nämligen Fernando Henrique Cardoso, FHC och Luis Inácio Lula da Silva. När FHC lämnade över makten till Lula i januari 2003 var det första gången sedan 1961 som en demokratiskt vald president ersattes av en annan.
Båda avgick efter två presidentperioder vardera med mycket höga förtroendesiffor. Men i den brasilianska historieskrivningen kritiseras de ändå båda hårt: “90-talet var ett förlorat decennium eftersom tillväxten var för låg”, “00-talets regeringar var de mest korrumperade någonsin”, kan man höra. Med ett utifrånperspektiv blir den typen av kritik dock helt överdriven. Larry Rother gör i sin Brazil on the Rise en bättre bedömning:
[They] are largely responsible for Brazil’s dramatic transformation over the past 16 years [and] should be considered the joint architects and executors of a period of economic continuity and social tranquility uncommon in the country’s history.”
Men det intressantaste med Rothers är hur han senare analyserar skillnaden i utveckling mellan Brasilien och Argentina efter demokratiseringen.
I början av 90-talet pratade vi sällan om militärernas förtryck i Argentina. De flesta skydde frågan. Några tidningar, enskilda aktivister och mödrarna på Plaza de Mayo såg till att minnet överlevde. Men det handlade främst om offrens rätt till rättvisa, inte om vilka konsekvenser militärdiktaturens förtryck fått för samhället i stort eller för politiken.
Jag såg inte heller sambandet då, men när om man jämför med Brasilien idag ser man att många av de politiker som varit tongivande här de senaste decennierna aldrig hade överlevt den argentinska diktaturen. FHC tvingades leva mer än 10 år i exil, men kunde sedan komma tillbaka och inleda sin politiska karriär i oppositionen, samtidigt som militärerna fortfarande styrde. Lula ledde den starka tillväxten i fackföreningsrörelsen under 1970-80-talen, och satt kortare perioder i fängelse. Men inte mer än så.
José Serra, en av de tyngsta ministrarna under FHC på 90-talet och sedan nummer två i presidentvalen mot Lula 2002 och mot Dilma Rousseff 2010, flydde landet snabbt efter kuppen 1964. Men kunde komma tillbaka 1978 och fortsätta arbeta i oppositionen. Dilma Rousseff, som nu alltså är president, var medlem i en av stadsgerillorna på 1960-talet och satt flera år i fängelse och utsattes för tortyr. Men hon överlevde till kropp och själ. Men, skriver Rother:
There was no wholesale slaughter of the political class. In Chile and especially Argentina, where the death toll may have reached 30,000, intellectuals like FHC and labout leaders like Lula were simply disappeared and then murdered. The extermination of an entire generation of bright, politically committed young people in fact helps to explain the mediocrity of Argentina’s leadership in recent years.
