Dimensionerna framstår allt mer – för mig som är helt otränad – som en av stadsplaneringens viktigaste faktorer. Vad är väl ett vackert hus om det är för långt bort? Vad är väl en park om den är för stor? Och vad är väl en medmänniska som man inte ser?
Efter ett mycket roligt barnkalas i spel- och lekavdelningen på Terraço shopping i förmiddags tog jag en promenad i området. Sällan har det blivit så tydligt för mig att fel dimensioner mellan hus och yta i en stadsdel, tillsammans med staket runt bostadsområden, är en livsfarlig kombination.
Terraco ligger i stadsdelen Área Octogonal Sul (AOS) i västra Brasilia.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
AOS består av sju oktogoner som var och en är ett kvarter med bostadshus, affärer och gemensamma utrymmen. Den åttonde oktagonen är en öppen plats mellan kvarteren. Wikipedia och DFs egen hemsida berättar att området började byggas 1974 och blev klart på 1980-talet, och dessutom ligger inom gränsen för UNESCOs världsarv i Brasilia. Det bor ca 12 000 människor i AOS i dag. Men jag såg inte fler än 10.
Anledningen var att oktogonerna är stängda för besökare och har vakter utanför.
Hela området har därmed förlorat allt det som är Brasilias verkliga poäng, att staden är så öppen: Uppluckringen mellan det privata och offentliga har gjort att Brasilia är en enda stor offentlig plats. Det är långt, men så länge man inte behöver gå över någon av genomfartslederna kan man promenera vart man vill, till och med genom bostadshusen som alla står på pelare. Under vissa timmar på dygnet gör detta att Brasilia är en enda stor promenad. I AOS kan jag inte tänka mig att det är så någonsin.
I nordvästra delen av kartan finns en skatepark och två utegym. Den delen av parken är fin, och skulle kunna vara trevlig med fler lekparker och hus runt omkring.
Men när man står där ser man också den öken som först den gamla “grannskapsklubben”, som området heter enligt Wikimapia, och den åttonde oktogonen utgör. Filmsnutten visar hur sjukt stort detta område är.
[flickrvideo]http://www.flickr.com/photos/18613697@N00/5176482963/in/set-72157625266969645/[/flickrvideo]
Där man inte ser längre på filmen, fortsätter själva oktogonen, så här:
Varför anlägger man en tom yta på flera tiotals hektar mitt mellan delarna i ett bostadsområde? Den som vet får gärna svara. Även om AOS är extremt, är ytorna i Vällingby också väldigt stora. Hur långt tänkte planerarna att människor skulle behöva gå?
Utan att veta om det är sant är det i alla fall en rimlig hypotes att anledningen till att oktogonborna har stängt in sig – för oktogonerna var inte byggda så – är att ytorna utanför var för stora. Det blev farligt att gå utanför området. Om det är tomt och ödsligt en vacker söndagseftermiddag, kan man bara föreställa sig hur det är när mörkret fallit.
Problemet med att låsa in människor är dessutom att de ofta gillar det. I den diskussion som finns efter bildsekvensen i Skyscrapercity hyllar den ena efter andra AOS-bon området. Bilderna borde avskräcka, men gör det inte alls. De verkar istället som att de bara ser det som finns innanför murarna, men som med något undandtag inte syns på bilderna. Och det är väl så det fungerar. När man väl låst sig inne så slutar man se det som finns utanför, som man inte längre är en del av. Det dör.
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157625266969645″]
(Instängda människor i gated communities och instängd marknad i shoppinggallerier kommer att bli, eller är rent av, ett av Latinamerikas största urbana problem. Några artiklar 1, 2, ppt)
Hej! Jag undrar varför du tyckte Segerfeldts inlägg om Latinamerika var ”intressant”?
Segerfeldt var som vanligt extremt dåligt påläst, både om andras åsikter och om Latinamerika.
Vi kan börja med Chile:
1970:
Extreme poverty: 6
Moderate poverty: 17
1987:
Extreme poverty: 14
Moderate poverty: 38
Källa: Persistent Poverty and Excess Inequality:
Latin America, 1970-1995, Table C3: Poverty and Inequality Estimates: Sources for Chile, Office of the Chief Economist, Inter-American Development Bank, Working Paper 357, October 1997
Författaren till rapporten har i sin tur använt sig av bland annat denna källa: Scott, C. (1996). “The Distributive Impact of the New Economic Model in Chile” in Bulmer-Thomas, V. ed. The New Economic Model in Latin America
and Its Impact on Income Distribution and Poverty. MacMillan. London.
Pinochets nyliberalism var alltså katastrofal för de fattiga och fattigdomen i landet exploderade. Men i och med demokratins och socialdemokratins comeback vänder trenden:
I ”Chile: Successes and Failures in Poverty Eradication” från Världsbanken kan du läsa bland annat följande göttiga citat:
”An empirical study comparing social policies in the 1980s and 1990s shows that about 60
percent of Chile’s poverty eradication in the 1990s can be attributed to economic growth and 40 percent to social policies.”
http://info.worldbank.org/etools/docs/reducingpoverty/case/24/summary/Chile%20Summary.pdf
Om du till detta lägger en stabiliseringsfond samt att en stor del av exporten går rakt in i statskassan via Codelco så blir det ganska tydligt att Chile inte är i närheten av att vara ett nyliberalt land. Som Andreas Bergh skrivit på sin blogg så tycks det snarare som om det gjort ungefär samma saker som i Sverige. Till detta kan även läggas följande:
’’ Chile, which is often portrayed as a free-market paradise, is another example. The government has played a crucial role in developing every significant new export that the country produces. Chilean grapes broke into world markets thanks to publicly financed R&D. Forest products were heavily subsidized by none other than General Augusto Pinochet. And the highly successful salmon industry is the creation of Fundación Chile, a quasi-public venture fund.’’
http://www.project-syndicate.org/commentary/rodrik42/English
Sedan kan vi ta Argentina:
http://www.indexmundi.com/argentina/gdp_real_growth_rate.html
Och tillväxten ser ut att bli hög igen för kommande år. Men inflationen är hög, det kan man iaf ge Fredrik rätt i.
Och ang. Bolivia:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3896455.svd
”Nyligen fick regeringen Morales lovord från Internationella valutafonden (IMF): trots den globala krisen kommer Bolivias, Sydamerikas fattigaste land, ekonomi att växa med drygt 3 procent både i år och nästa år. Detta tack vare att regeringen har ökat de offentliga utgifterna för att stimulera ekonomin. Övriga Latinamerika går ekonomisk kräftgång 2009.”
Se även detta inlägg:
http://vansterekonomi.blogspot.com/2009/12/boliviansk-krisbekampning.html
Dessutom har Evo Morales lyckats minska korruptionen. Se tex. detta:
http://www.latinamerika.nu/svar-kamp-mot-korruptionen-i-bolivia
Så här kan man forsätta med de flesta länder och exempel Segerfeldt tar upp. Det enda han har rätt i är att Venezuela och Nicaragua misslyckats. Men resten har han fel i.
Hej Eva,
Tack för alla länkar. Det är dock lite underligt att du lägger kommentaren här och inte under artikeln om Brasilien som jag också refererade till. För den som undrar finns Fredrik Segerfelds artikel här: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.15750730
Nåväl, “intressant” betyder inte mer än så, även om jag delar delar av hans analys.
Vad gäller Chile, finns det inget förlåtande drag i hans politik någonsin, och inte i några andra latinamerikanska militärerns politik heller. Fö ser du det i min analys av Brasiliens presidentval som finns här:
https://www.erikjennische.com/brasilien/dilma-ar-president-och-ingen-ar-forvanad
Erik
Jag vet inte var