Tag Archives: stadsplanering

Svar till samråd om höghusen på Liljeholmskajen

Tornen i nya Liljeholmskajen, mellan 32 och 38 våningar.

Tornen i nya Liljeholmskajen, mellan 32 och 38 våningar.

De tre högsta husen som planeras längs Liljeholmskajen kommer att bli mellan 32 och 38 våningar höga. Victoria Tower i Kista har 35 våningar.

Dessutom blir det tre hus på över 20 våningar. Tillsammans kommer de att skugga Hornstullsstrand på våren, Tanto Strandbad på sommaren och skapa ett blåsig, mörkt och kallt mikro-klimat mellan sig.

Victoria Tower, Kista, 35 våningar 120 meter högt.

Victoria Tower, Kista, 35 våningar 120 meter högt.

Jag tycker att det är bra att man bygger mycket på just Liljeholmskajen. Men det borde bli kvartersstad som skapar en trevlig miljö för dem som vistas där. Inte en pampig siluett som skuggar en av Stockholms trevligaste offentliga miljöer.

Här är mitt svar på det samråd som är öppet fram till den 29 januari. Säg till om du vill skriva under. Eller skriv under själv här. Ju fler vi är desto bättre!

 

 

29 Januari 2016

Stockholms stadsbyggnadskontor

Registraturen

stadsbyggnadskontoret@stockholm.se

Svar till samråd om förslag till detaljplan för fastigheten Marievik 15 mfl i stadsdelen Liljeholmen, Dnr 2010-14465,

Sammanfattning:

  • Fortsätt arbetet med att låta innerstaden flyta ut över Liljeholmsbron.
  • Värna vårsolen i Tantolunden och Hornstullsstrand, och sommarsolen på Tanto strandbad.
  • Planera byggnationen i Marievik så att den inte skapar hårda vindar mellan husen och längs kajerna.
  • Bygg tät kvartersstruktur med bostäder istället för torn på Marievik 15.

Det är helt onödigt att rada upp alla anledningar till att Stockholm måste bygga mycket bostäder på kort tid. Det finns också bara goda skäl till att fortsätta utveckla Liljeholmskajen, och där blanda bostäder och arbetsplatser. Om det kombineras med att Södertäljevägen byggs om till en stadsgata, så kan Södermalms kvartersstad flyta ut västerut och knytas samman med resten av Liljeholmen, Gröndal och Aspudden. Vi ser fram emot det!

När staden förtätas måste de offentliga utrymmen som består värderas högt. Vi behöver inte parker, torg och soliga kajer överallt. Men de som används och uppskattas bör skyddas i den mån det är möjligt. Därför är det olyckligt att den nya bebyggelse som planeras för Marievik 15 kommer att skugga en stor del av Tantolunden och Tanto strandbad under våren och sensommaren, och kommer att dra ned kalla och hårda vindar till kajen och områdena mellan husen. De två planerade lekparkerna mellan hus T1, T2 och T3 kommer att vara i skugga kl 9 och kl 12 året runt, och dessutom under eftermiddagen största delen av året.

Enligt den solstudie som finns i samrådshandlingarna, och den interaktiva studie som fanns tillgänglig vid samrådsmötet den 12 januari, så kommer de fem högsta byggnaderna i Marievik 15 att skugga Hornstullsstrand och Tantolunden från lunch och framåt från februari till slutet av mars, precis när området värms av den första vårsolen.

Den tionde augusti vid 17-tiden börjar sedan byggnadernas skugga falla på bryggan vid Tanto strandbad. Under resten av augusti kommer skuggan allt tidigare och stannar allt längre, och täcker under september hela strandområdet. Det är precis när stranden används som mest. Under såväl 2014 som 2015 har man kunnat bada långt in i september och stranden har varit full under eftermiddagarna när stockholmarna slutat jobbet och hämtat barnen på skolor och förskolor. Att förstöra den möjligheten för tiotusentals stockholmare kan inte ligga i stadens intresse, särskilt inte som staden de senaste åren investerat mycket i badet, vilket gjort det populärt för stockholmare från långt utanför Södermalm.

Det är inte heller så att de 750 bostäder som är planerade i Marievik 15 är beroende av sju torn på mellan 12 och 38 våningar. Bostadsytan skulle kunna placeras i fler byggnader och därmed dra ned höjden, gärna genom en fortsättning på den kvartersstad som resten av Liljeholmskajen består av. Eller så skulle de högsta husen kunna placeras längre bak i området så att skuggorna inte faller över Tanto i samma utsträckning.

När arkitekten och JM-byggs representant på samrådsmötet fick frågan om varför det högsta huset var placerat just där, var svaret att det var estetiskt. Men om den plats som huset kommer att vara mest synligt ifrån, hamnar i dess skugga, kommer  estetiken knappast att vara särskilt uppskattad. Och med tanke på det mycket dåliga, och ibland farliga, vindklimat som tornen skapar, enligt den vindstudie som finns i samrådshandlingarna, kommer estetiken knappast att uppfattas av dem som rör sig bland byggnaderna heller.

Det är vår förhoppning att stadsbyggnadsnämnden inte bifaller dagens planförslag, utan kräver av byggherren att förslaget görs om för att rymma ett stort antal bostäder men i byggnader som skapar ett trevligt mikroklimat längs med kajen och som inte skuggar Tanto.

Vänliga hälsningar,

Erik Jennische, boende på Drakenbergsgatan

Etiketter till bloggar.se: , ,

Ingen sol men gott om vind på Liljeholmskajens lekplatser

Lekplatser i MarievikTänk dig en lekplats på 20×20 meter där ena sidan består av 20 våningar höghus, och den andra av 23 våningar. Det har JM Bygg och Stockholms stad tänkt sig att bygga på Marievik 15, precis vid Liljeholmsbron. Vind-konsulterna är fundersamma:

“At the playground between T1 and T2 a poor wind climate is expected, with at one point a risk on wind danger.”

Playground T1 T2Enligt den solstudie som staden beställt har lekplatsen, som är till för förskolorna i huset, ingen sol varken kl 9 eller kl 12 någon gång, på hela året. (Ok, några glimtar mitt i sommaren) Så för att verkligen ta till vara förutsättningarna har arkitekten ritat dit en lika dan lekplats till, med precis lika mycket vind och lika lite sol.

Tänk dig sedan en trevlig promenad längs Liljeholmskajen. Mellan 38-våningshuset T7 och vattnet är det bara några meter: barnvagnen, småbarn som springer och en ouppmärksam förälder… Vindkonsulterna igen:

“near the corner of T7 a poor wind climate for walking level is expected with a limited risk onKajen vid Marievik wind danger.”

Wind danger betyder: “dangerous situations can occur, for example loss of balance by people when they pass a corner of a building.”

Och så fortsätter den konsultrapporten om vilka konsekvenser de planerade höga husen vid Liljeholmskajen kommer att få. Vid de röda prickarna nedan är vindklimatet så dåligt att det är otrevligt att promenera om man inte sätter dit skärmar, buskage ellerQuay
“remove pedestrian paths”.

Och det är inte så konstigt. För när vinden många tiotals meter upp – där det förstås blåser mer än vid markytan – träffar ett hus så måste den ta vägen någonstans. Kall vind dras då ned till marken. I en mycket intressant BBC-artikel om debatten kring höga hus och vind i London och Toronto beskrivs problemet:

“There is also an acceleration of wind around the side of the buildings if it has completely square corners. And, if several towers stand near each other, there is an effect known as ‘channelling’, a wind acceleration created by air having to be squeezed through a narrow space.”
Downdraught

Artikelförfattaren konstaterar följaktligen:

“As the air at higher altitudes is colder, it can create chillier micro-climates when downdraught from skyscrapers reaches street level.”

Är detta verkligen vad Liljeholmen och Stockholm behöver mer av?

Ett annat resultat av de planerade höghusen vid Marievik är att de kommer att skugga Hornstullsstrand och Tanto strandbad. Inte så lyckat för de tiotusentals stockholmare som använder området på sommaren.

Jag håller på att skriva ett svar till stadens samråd som är öppet till och med den 29 januari. Texten finns här, och är öppen att kommentera.

Vindkarta Marievik 15

Etiketter till bloggar.se: ,

Hornstull kliver in i skuggan

Marievik från Hornstulls strandLapade sol längs Hornstullsstrand idag. Men om de planerade tornen på andra sidan Liljeholmen byggs, av vilka ett är 38 våningar, blir det inte mycket till sol kvar i framtiden

Det högsta är mer än tre gånger så högt som huset som står där idag. Det är till och med högre än Victoria Tower, utropstecknet längs Uppsala vägen.

Enligt den solstudie som finns i samrådshandlingarna, skulle tornen skugga stora delar av ett av Stockholms mest populära promenadstråk de få timmar per dygn som där finnas sol att lapa
i januari.

Tanto 15 januari kl 12Men skuggan försvinner inte heller under resten av våren, utan kommer att falla över olika delar av Tanto på eftermiddagarna fram till slutet av maj. Men ännu värre är att den kommer att skugga Tanto strandbad under augusti och september. Den 10 augusti kl 17 når den bryggorna och sedan faller den över allt mer av stranden långt in i september.

Att hämta barnen på skolan och gå ned till stranden för ett Tanto 1 mars kl 15eftermiddagsbad, som tiotusentals stockholmare gjort de senaste somrarna, kommer att vara poänglöst när hela stranden är i skugga.

Jag sitter just nu och skriver på ett svar samrådet. Det ska vara inskickat den 29 januari. Mitt utkast finns här, om någon vill läsa, ändra eller kommentera.

Tanto 1 april kl 18

 

 

 

 

 

 

 

Tanto 15 augusti kl 18

 

 

 

 

 

 

 

Tanto 1 september kl 18

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Stadspark för en ännu större stad

Det blir ingen stad utan en stadspark, tänkte Lucio Costa när han ritade Brasilia i mitten av 1950-talet. Och park blev det, en enorm park lite väster om den södra vingen. Men precis som så mycket annat i Brasilia får man motstridiga känslor när man går runt. Å ena sidan är den fantastiskt fin och användbar med en lång promenad- och cykelväg, å andra sidan är den så stor att Brasilia inte har människor att befolka den med.

(Yimby har just nu en intressant studiecirkel om Jane Jacobs, vars kritik av modernismen en utmärkt guide när man promenerar i Brasilia.)

Om vi börjar med det positiva i parken. Cykel- och promenadvägen går längs hela parken och kantas med jämna mellanrum av offentliga toaletter och utomhusduschar. Man skulle kunna tänka att duscharna inte användes, men bara under några timmar i fredags förmiddag såg jag flera nyduschade lyckliga som gick tillbaka till sina bilar efter en joggingrunda eller ett pass i något av utomhusgymmen.

Runt om i parken finns det också massor av picnic- och grillplatser. Och vid en av korsningarna finns flera bås för läkare, kiropraktorer och massörer, och ett antal grillrestauranger och kaféer.

Men trots att Brasilia har nästan tre miljoner invånare så känns parken ofta övergiven. Anledningen är att staden är utspridd över ett mycket stort område långt bortom den världskända flygplansformade stadsplanen, och att grönytor är det som saknas minst. Vart man än ska i Brasilia gör avstånden dessutom att man nästan alltid tar bilen.

Och problemet i själva stadsparken är detsamma. Jag ställde bilden vid parkering nummer 7, packade upp barnvagnen och började gå norrut. Men avstånden var så stora och det hände så lite när jag gick att jag snart kom på mig själv med att tänka: “Ähh, jag kanske skulle ställt mig på någon annan parkering. Ska jag gå tillbaka?” En park som förmedlar den känslan har rimligtvis misslyckats från början.

Efter en stund kom jag dock till Praca dos fontes – fontäntorget – som en gång haft flera olika fontäner omgärdade av en samling platåer och trädplanteringar i olika nivåer. Kanske var det en vacker plats från början, men nu ser det mest ut som en övervuxen maja-ruin. De otaliga lekplatserna i parken förmedlar också känslan av att inte ha använts på decennier. Parken är helt enkelt alldeles för stor.

Ett annat givet problem är hur parken anknyter till resten av staden. Om man bor på östra sidan, i Asa Sul, måste man först gå i genom de trista kvarteren på 900-nivån (se kartan) som mest består av sjukhus, skolor, och andra stora byggnader, sedan måste man ta sig in i parken genom någon av ingångarna, och till sist över den stora bilvägen inne i parken som nästan inte har några övergångsställen. Bor man i Sudoeste, väster om parken, är problemet detsamma: först över den sexfiliga motorvägen, sedan in i parken och över parkvägen.

Detta gör att ingen som bor i Brasilia bara kan slinka ned i parken. Det är alltid ett litet projekt. Det lättaste sättet att ta sig dit är med bil och parkera på någon av de 12 (!) parkeringarna. Och det finns något onaturligt med att åka bil till en park.

Men ofta tänker jag att bilberoendet borde försvinna med tiden, även om det kan dröja. Att trafiken fortfarande flyter ganska bra är ju egentligen ett tecken på att staden är underbefolkad. Brasilias ursprungliga stadsplan utformades för kanske en halv miljon människor som alla skulle ha bil. Och där är vi nu. Men i själva verket finns det plats för betydligt fler bostäder i stadsplanen. Tomterna är snart för värdefulla för att inte användas.

Så med tiden kommer planen att växa igen, byggas om, förtätas och få fungerande gång och cykelleder i alla riktningar som kan användas när bilarna står i kö. Och då kommer stadsparken att blomma ut precis som den borde. Och då kommer man att vara glad att den är så stor.

Etiketter till bloggar.se: ,

Från tältläger på soptipp till stad på 20 år

Det första jag såg när vi hade kört några hundra meter genom sop-dynorna, var bara ännu mer sopor. Men i spåren av lastbilarna som en efter en bromsade in bland dynorna följde en rörelse. Händer stack upp ur den brokiga massan och tog tag i lastbilarnas sidor.

“De paxar sin rätt till soporna”, förklarade vakten som hade följt med oss.

Och när jagväl sett några händer bland soporna, såg jag fler och fler, allt rörde sig, och det visade sig att ytan täcktes av nästan lika mycket människor som sopor.

I Estrutural finns 1820 registrerade sopletare – carteiros – som sex dagar i veckan, i princip dygnet runt, går igenom de 2600 ton organiska sopor som varje dag anländer till Estrutural. Det är Brasilias enda soptipp och under 40 år har den rört sig västerut från motorvägen.

Vid ett annat tillfälle ska jag berätta vad sopletarna säger om sin situation. Nu kommer det att handla om den mark där sopbolaget inte längre lägger sopor. De fåtaliga hektar som idag går under namnet Cidade Estrutural – Estrutural-staden – vars historiska rötter för alltid kommer att vara de mest primitiva byggnader som människor åstadkommer. Sônia Maria Mendez – som även sågs i Rapports inslag från Reinfeldts besök i förra veckan – berättar hur staden uppkom i mitten av1980-talet.

Sopletare som inte orkade åka hem till någon av de fattiga satellit-städerna som omringade Brasilia på 1980-talet, byggde tält och skjul av sopor att tillbringa nätterna i. Med tiden flyttade de hit permanent.

Kåkstaden växte, och i mitten av 1990-talet var vi många andra som behövde bostäder men som inte letade sopor, som också tog oss hit. Jag hade nyligen blivit änka, och min syster hade förlorat sin bostad, så vi byggde oss eget ruckel här.

Efter ett tag fick vi kontakt med en kristen organisation som lånade ut pengar till fattiga människor för att de skulle kunna skapa sig en försörjning. Ett krav för att få låna pengar var att vi gick samman minst fyra personer. Så min syster, hennes man, en person till och jag gick ihop och lånade 400 reais för att starta en liten affär. Det fanns inga sådana i området då.

Vi köpte en påse ris, en burk tomater, några buljongtärningar och lite till i Taguatinga, som ligger några kilometer bort, och sålde det. När vi sålt allt åkte vi tillbaka till affären och köpte mer. Till slut utvecklades den till Estruturals största affär.

I slutet av 1990-talet försökte Brasilias regering köra bort dem som bodde där. Det blev våldsamma upplopp, “rent krig”, beskriver Sônia – och många som dog. Men invånarna i favelan organiserade sig i ASMOES (Asociacão de moradores de Estrutural), som utvecklades till en väl fungerande grannskapsorganisation, med valda representanter i de olika kvarteren och stark solidaritet.

Kraften i organisationen ledde med tiden till att regeringen gav upp tanken på att köra bort invånarna som då hade blivit många tusen.

Men sedan regeringen slutat försöka köra bort oss hände ingenting. De gjorde ingenting för att förbättra villkoren för oss som bodde här. Invånarna tjuvkopplade el från motorvägsbelysningen utanför, samlade regnvatten när det regnade, och blev förgiftade av det lilla vatten de hittade under de långa torrperioderna. Missären var total, men organisationerna i Estrutural starka.

När guvernören var på väg hit, för att prata med någon, skickade någon en varningsraket över området, vilket gjorde att alla samlades på torget [en av de öppna ytorna] för att protestera mot att inget gjordes.

Estrutural är isolerat från resten av staden av motorvägar, industriområden och annat som gör att det är långt till affärer. Men i början av 00-talet fanns det fortfarande ingen social infrastruktur i området. Barnen var tvungna att gå långt till skolan.

Det var först när sjukhuset började klaga hos regeringen över att man inte hade kapacitet att ta hand om alla dem som förgiftades av vattnet, som man började dra renat vatten till området. Och den ständigt mörka motorvägen ledde till att man drog el. Sônia berättar att den stora förändringen kom i början av 2000-talet med mikrokrediterna. Sedan dess har affärerna vuxit snabbt.


Visa Erik i Brasilia på en större karta

I januari 2004 erkändes Estrutural som bostadsområde inom Den komplementära sektorn för industri och försörjning, ett av Brasilias administrativa områden. Det blev tillåtet att bo där.

Sedan 2007 har det hänt mycket i området. Det har byggts en ny högstadie- och gymnasieskola, en ny vårdcentral, ett soppkök där ett mål mat kostar 1 reais, avlopp och asfalterade vägar.

Cobrape, företaget som byggde den grundläggande infrastrukturen 2006 till 2008, har en intressant bild vid beskrivningen av projektet. Den visar en kåkstad med jordvägar och i princip inget annat. På den tomma ytan uppe till höger ligger idag skolan, vårdcentralen, torget, restaurangen etc. Deras historieskrivning av området är den längsta jag hittar på nätet. Även fotona som ligger till grund för Google maps visar ungefär samma sak, men med lite mer utveckling. Och en bild på Det federala distriktet/Brasilias hemsida visar ytterligare lite.

När jag har varit i Estrutural de senaste månaderna har jag tagit en del bilder på området kring marknaden. Det är i princip omöjligt att tro att det är samma stad.

Estrutural har på mindre än 20 år förvandlats från kåkstad på en soptipp till en – förvisso fattig – men dock riktig liten stad med all nödvändig infrastruktur och handel. Min tanke är att följa vad som sker under de år som vi bor i Brasilia vad gäller stadsplanering, kyrkor, sociala program, inkomstnivåer, handelsutbud, lokalpolitik mm.

To be continued, alltså.

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Tunnelbanan till Latinamerikas snabbast växande stad

Det kändes lite som Kungsträdgårdens tunnelbanestation när M och jag klev in på Estação 108 Sul i Brasilia för första gången igår: överdimensionerat och tänkt för något annat än den idag används för. Men det var förstås också väldigt annorlunda. Ljusinsläppet från grönområdet på Eixão ovanför tillät två små och mycket välskötta trädgårdar inne i stationen, och allt var snyggt vitt och blänkande rent.

Men i likhet med Stockholm finns här också T-banebibliotek, om än i något annorlunda utformning. Jag hittade ett både på 108 och på Aguas Claras. Biblioteken ingår i Distrito Federals projekt Mala de livro, som har hela 502 minibibliotek som detta runt om i DF, och som 2008 nådde 602 000 personer. Varje litet bibliotek drivs ideellt och många böcker kommer från donationer.

De verkar stå i stationsområdet, men före spärrarna, i form av ett bås med hyllor för böcker i olika kategorier: barn, fack, brasilianska författare, utländska författare och kanske någon annan. Något hundratal böcker totalt. För att låna en bok fick man skriva namn, telefonnummer, datum och titel på boken i en lista. 20 dagar fick man på sig, och vill man donera på böcker på plats går det också bra.

Jag lånade “Brasília 2030 – A Reconstruão” av Paulo Castelo Branco, som skrevs redan 1994 men som återutgavs till Brasilias 50-årsjubileum i våras. I presentationen av honom står det att han är en hårdför försvarare av stadsplanen och de tankar som ligger bakom den, och att boken är utgiven för att ta strid mot de krafter som på 90-talet inte värnade den. Inte så yimby direkt, men å andra sidan har det nya som byggts inte alltid varit till stadens fördel.

Tunnelbanan i Brasilia började byggas redan på tidigt 1990-tal men invigdes först 2001. Sedan dess har ett par stationer öppnat varje år och nu är det totalt 24, och ytterligare nio är på gång på de två linjer som finns så här långt. Före 2014, och fotbolls-VM, ska tunnelbanan dock även täcka Brasilias norra vinge.

Brasilia Metro

Totalt använder 160 000 personer tunnelbanan idag, men inom kort med de nya tågen som är på gång, och ett par stationer till, så kommer det öka till 300 000. I år har även arbetet med Brasilias motsvarighet till tvärbanan – Metrô Leve – inletts.

Jag tog metron åtta stationer västerut till Aguas Claras, där de två linjerna delar på sig. Jag hann bara gå en kort promenad så jag återkommer senare om hur där ser ut. Men min lärare i portugisiska som bor där berättade att tunnelbanan har bidragit till att området idag är det snabbast växande i hela Latinamerika, och det finns ingen anledning att tvivla.

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Om det blir för stort och för mörkt vill man stänga sig inne

Dimensionerna framstår allt mer  – för mig som är helt otränad – som en av stadsplaneringens viktigaste faktorer. Vad är väl ett vackert hus om det är för långt bort? Vad är väl en park om den är för stor? Och vad är väl en medmänniska som man inte ser?

Efter ett mycket roligt barnkalas i spel- och lekavdelningen på Terraço shopping i förmiddags tog jag en promenad i området. Sällan har det blivit så tydligt för mig att fel dimensioner mellan hus och yta i en stadsdel, tillsammans med staket runt bostadsområden, är en livsfarlig kombination.

Terraco ligger i stadsdelen Área Octogonal Sul (AOS) i västra Brasilia.


Visa Erik i Brasilia på en större karta

AOS består av sju oktogoner som var och en är ett kvarter med bostadshus, affärer och gemensamma utrymmen. Den åttonde oktagonen är en öppen plats mellan kvarteren. Wikipedia och DFs egen hemsida berättar att området började byggas 1974 och blev klart på 1980-talet, och dessutom ligger inom gränsen för UNESCOs världsarv i Brasilia. Det bor ca 12 000 människor i AOS i dag. Men jag såg inte fler än 10.

Anledningen var att oktogonerna är stängda för besökare och har vakter utanför.

Hela området har därmed förlorat allt det som är Brasilias verkliga poäng, att staden är så öppen: Uppluckringen mellan det privata och offentliga har gjort att Brasilia är en enda stor offentlig plats. Det är långt, men så länge man inte behöver gå över någon av genomfartslederna kan man promenera vart man vill, till och med genom bostadshusen som alla står på pelare. Under vissa timmar på dygnet gör detta att Brasilia är en enda stor promenad. I AOS kan jag inte tänka mig att det är så någonsin.

I nordvästra delen av kartan finns en skatepark och två utegym. Den delen av parken är fin, och skulle kunna vara trevlig med fler lekparker och hus runt omkring.

Men när man står där ser man också den öken som först den gamla “grannskapsklubben”, som området heter enligt Wikimapia, och den åttonde oktogonen utgör. Filmsnutten visar hur sjukt stort detta område är.

P1100678

Där man inte ser längre på filmen, fortsätter själva oktogonen, så här:

Varför anlägger man en tom yta på flera tiotals hektar mitt mellan delarna i ett bostadsområde? Den som vet får gärna svara. Även om AOS är extremt, är ytorna i Vällingby också väldigt stora. Hur långt tänkte planerarna att människor skulle behöva gå?

Utan att veta om det är sant är det i alla fall en rimlig hypotes att anledningen till att oktogonborna har stängt in sig – för oktogonerna var inte byggda så – är att ytorna utanför var för stora. Det blev farligt att gå utanför området. Om det är tomt och ödsligt en vacker söndagseftermiddag, kan man bara föreställa sig hur det är när mörkret fallit.

Problemet med att låsa in människor är dessutom att de ofta gillar det. I den diskussion som finns efter bildsekvensen i Skyscrapercity hyllar den ena efter andra AOS-bon området. Bilderna borde avskräcka, men gör det inte alls. De verkar istället som att de bara ser det som finns innanför murarna, men som med något undandtag inte syns på bilderna. Och det är väl så det fungerar. När man väl låst sig inne så slutar man se det som finns utanför, som man inte längre är en del av. Det dör.

(Instängda människor i gated communities och instängd marknad i shoppinggallerier kommer att bli, eller är rent av, ett av Latinamerikas största urbana problem. Några artiklar 12ppt)

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Arkitekturen berättar att staten är allt

Hur tänkte de? Man undrar ju, helt utan att ställa frågan retoriskt. För en lekman är det inte lätt att läsa den modernistiska arkitekturen, och i Sverige är det numer få som försvarar den. De verktyg som behövs för att tolka det man ser presenteras inte längre i debattens mittfåra.

“Någon har tänkt på att jag ska må bra. Där finns en park och en buss men kan ta”, sjunger Doktor Kosmos i Bredäng centrum – som lika gärna kunde ha handlat om Brasilia. Den stora skillnaden är att Brasilias formgivare Lucio Costa och Oscar Niemeyer är världskändisar, medan de svenska förorternas kallas “Någon”.

Kanske är just avsaknaden av avsändare i det svenska modernistiska projektet anledningen till att frågan så ofta viftas bort i den offentliga debatten om miljonprogrammen.

I Brasilia däremot är det helt nödvändigt att ta reda på vad Costa och Niemeyer tänkte med sina solitärer och superquadras. Det går inte att promenera runt här utan att ställa till svars.

James Holstons The Modernist City – An Anthropological Critique of Brasília från 1989, har en gedigen bakgrundsteckning av projektet Brasilia och den modernistiska organisationen CIAM. I kapitlet om Niemeyer´s Social architecture finns Niemeyers ideer väl beskrivna.

Holstons utgångspunkt är att Lucio Costa och dåvarande presidenten Juscelino Kubitschek hade två huvudsakliga mål när projektet satte igång 1956:

  • Brasilia skulle bryta sig loss från den brasilianska verkligheten och historien, både i myten kring sin egen uppkomst, och genom sin sociala funktion. Anti-kolonialismen gick också hand i hand med en stark anti-kapitalism.
  • Brasilia skulle bli en kraft för regional och nationell utveckling, i allt från utbildning till industri.

Det första målet var det modernistiska och det andra det moderniserande, följaktligen stod Costas och Niemeyer närmare det första, och Kubitschek och den politiska eliten närmare den andra. När modernismen var modern, flöt dessa två mål säkert samman för de flesta, vilket måste ha skapat stort utrymme i argumentation för projektet.

Oscar Niemeyer hade redan sedan länge varit en av modernismens starkaste representanter i Brasilien, och Kubitschek hade utsett honom till projektets huvudarkitekt redan innan tävlingen om stadsplanen var färdig. Niemeyer hade dock före beslutet om Brasilia aldrig trott på modernismen i Brasilien eftersom fyra förutsättningar saknades. Det skulle behövas

  • ett nationellt stats- och partistyrt initiativ för urban utveckling i massiv skala.
  • tung industri som understödda detta initiativ, och som kunde leverera prefabricerade byggmaterial, och byggnadsdelar för industriell stadsbyggnad.
  • en kommunistisk samhällsorganisation som kunde/ville genomföra och designa de modernistiska städerna och byggnaderna.

Dessutom saknade den styrande borgerliga eliten i Brasilien intresse för modernismen.

Men, menade Niemeyer, avsaknaden av dessa förutsättningar; faktumen att de som beställde arkitektur var prisomedvetna, och att allt var tvunget att byggas från grunden, skapade stor frihet för brasiliansk arkitektur. Enskilda modernistiska byggnader hade redan tidigare blivit världskända, och skapat intresse hos eliten för den modernistiska estetiken, om än inte för den modernistiska ideologin.

Niemeyers reaktion på Brasilia-projektet, som skapade i alla fall tre av de förutsättningar som tidigare saknats – undantaget var en kommunistisk samhällsorganisation –  var därför stark och med tanke på hans produktion måste den varit chockartad. Han argumenterade för total kreativ frihet i Brasilia. Men bara i utformningen av offentliga byggnader. Han hade två skäl till detta.

Om offentliga byggnader precis som privata påkostade hem är skulpterade och monumentala och omgärdas av öppna ytor, undergrävs den tidigare arkitektoniska skiljelinjen mellan det offentliga och privata.

De fritt skulpterade offentliga byggnaderna behövde dessutom standardiserade bostadslådor i bostadskvarteren för att skapa en harmonisk helhet. Genom att bostadshusen och de offentliga byggnaderna skapar harmonin tillsammans upphävs skiljelinjen mellan det privata och offentliga ytterligare.

Holston menar att dessa ideer, tillsammans med faktumet att det är staten som äger marken, byggnaderna och bostadskvarteren, leder till att Brasilia skapar en ny definition av “offentlig”, som är genomsyrad av “staten”, och som inte står i relation till varken det civila samhället eller det privata ägandet. Arkitekturen bryter ned distinktionerna mellan privat, civilt och offentligt, och berättar att staten är allt, skriver Holston:

As a totality, Brasília thus presents the viewer with a concretized image of the state and its collective plans.

Men arkitekturen skulle också fylla en funktion för enskilda människor, menade Niemeyer. De lätta byggnaderna och friheten de representerar, skapar en uppenbarelse – för det är verkligen vad många av byggnaderna är – som undantränger vardagen för åskådaren:

Forms of surprise and emotion that, principally, alienate the visitor – for however short an instant – from the difficult problems, at times invincible, that life offers to all. (Min kurs.)

Arkitekturen ska alltså alienera åskådarna från det som alienerar honom eller henne från samhället, är Holstens slutsats:

Thus, as the double negative suggests, the new architecture is intended to present a positive alternative to the alienating society and denatured life of other cities.

Det återstår mycket tid innan jag vågar mig på ett svar om arkitekturen i Brasilia skapar den samhörighet med staten som Niemeyer önskade. Säkert är dock att han själv några decennier senare drog slutsatsen att det inte gått hela vägen, att det var omöjligt att bygga en klasslös oas i ett kapitalistiskt samhälle.

Det går förstås att hitta noggranna beskrivningar av vad Sven Markelius med flera ville med Vällingby, Bredäng, Tensta och andra modernistiskt planerade områden i Stockholm. Och om man lyfter dessa tankar och gör dem till en del av diskussion om de svenska förorterna, skulle man identifiera de faktorer som skapar och förhindrar förutsättningarna för modernisering där idag. Att som Svenska bostäder döpa om det mest klassiska av förortscentrum till Vällingby City, leder bara till att platsens ursprung glöms bort ännu mer.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Modernismen i Vällingby och Brasilia

Modernismen slår en i huvudet med en slägga i Brasilia. Det är konsekvent, stilrent och ideologiskt – och därmed fruset i tiden. Det för både gott och ont med sig. Bland annat ser man den svenska modernismen med helt nya ögon.

I Henrik Brandão Jönssons utmärkta bok Fantasiön som använder Brasilia för att beskriva en del av Brasiliens modernistiska historia, tar han sig även möjligheten att besöka Vällingby, en av Stockholms första modernistiska förorter för att hitta paralleller. (Jag återkommer till boken i en senare bloggpost)

Inför resan hit tog jag därför en promenad genom Vällingby med kameran för att se vilka likheter som finns. Jag hade kanske för ont om tid, och dessutom för lite kunskaper för att veta vart jag skulle gå. Men å andra sidan var slumpen inte en så dum vägvisare. Rutten jag gick var den här, moturs:


Visa Erik i Brasilia på en större karta

Man kan förstås följa delar av promenaden i street view, men jag tänkte ändå visa några bilder för att det med tiden ska bli möjligt att jämföra med Brasilia.

Anteckningarna jag gjorde blev i punktform:

Det känns som att det är bilar överallt, eller inga bilar alls. Problemet är att man ändå går där bilarna är, eftersom det är lättare att hitta då. Det kändes som att jag hittar ut när jag kommer fram till en bilväg.

Det finns förstås ingen kvarterskänsla, vilket var själva tanken. Ytorna mellan husen, mellan vägarna och husen, och mellan allt annat, är därför enorma. Man går och går, utan att riktigt komma någon vart. Det är också svårt att orientera sig såvida man inte ser höghusen vid centrum.

Det dyker upp underliga affärslokaler på ställen där de inte borde finnas, typiskt nog är det frisörer i flera av dem. (Se markeringar på kartan)

I centrum finns inga bostäder, däremot precis utanför. Det finns dock inga affärer bortanför centrum, i alla fall inte där jag gick, så det blir mycket promenad för en liter mjölk.

Alla innergårdarna är helt öde, trots att det är varmt och vackert en söndag i september. De flesta vet att det är sista möjligheten för kaffe utomhus.

Jag möter väldigt få människor, förutom i centrum. Några hundägare, några som har handlat och några barn och föräldrar i lekparken.

Eftersom de bilfria ytorna är stora och sträcker sig långt är det helt säkert tryggt att släppa ut barn. Men var är de? Kanske är det för långt till kompisarna så att det är bättre att stanna hemma?

Arkitekturen är verkligen egen och ofta vacker, såväl byggnaderna i centrum som flera av bostadshusen.

I nya “Vällingby City” – Sven Markelius snurrar väl fortfarande i sin grav – finns det nästan bara stora kedjor, ni vet redan vilka de är. Tro alltså inte att ni hittar något nytt att handla.

På flera av innergårdarna, som skulle kunna vara ganska fina, har man placerat moderna sopnedkast på de bästa platserna; mitt på gården som något slags altare eller prydnad. De är till och med så nya att de inte finns på Googles satellitbilder. (Se markörer)

Det jag funderade mest på när jag åkte därifrån var däremot dimensionerna. Hur bestämde man storlek på parker och innergårdar, längd och bredd på gator, sträckning på gångstigar och antal personer per kvadratmeter? När man tittar på kartan ser man att ingen väg, och ingen sträckning är rak. Det må vara hänt, men vad gjorde att det blev som det blev?

Etiketter till bloggar.se: , , ,

50 solitärer på födelsedagen

När Wallpaper firar Brasilias 50 år med bilder på 50 fantastiska byggnader, ser man snabbt att nästan ingen av dem gränsar till en annan byggnad. Nästan alla är solitärer. Någon stadsmiljö verkar inte ha skapats runtomkring dem. Under åren som kommer ska jag försöka se var de spännande miljöerna har skapats i Brasilia, och se vad det är i planeringen som fungerar.

Etiketter till bloggar.se: ,