I november 2012 var det val till de kommunala församlingarna på Kuba och den 3 februari 2013 är det val till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Den första meningen i det kubanska utrikesministeriets presentation (eng, spa) av det kubanska politiska systemet lyder: “Ifrågasättandet av det kubanska politiska systemet och valsystemet utgör en av de fundamentala pelarna i den fientliga kampanj mot vårt land som leds av USA.”

Vad säger det om självförtroendet när det första man vill berätta om sitt politiska system är att det drivs internationella kampanjer som ifrågasätter det? Det finns förstås skäl till att självförtroendet är lågt.

Valet är en flera månader lång process. Det första som händer är nomineringen av kandidaterna till de kommunala församlingarna som genomförs en månad eller så före valet. Invånarna i kommunens olika valdistrikt träffas för ett nomineringsmöte.

Artikel 83 i vallagen förklarar att alla närvarande har rätt att nominera en kandidat bland de närvarande och argumentera “kortfattat” för eller emot de kandidater som presenteras. “Förslagen till kandidater ställs sedan emot varandra i en direkt och öppen omröstning” (min kurs). Öppenheten betyder att omröstningen sker med handuppräckning.

Resultatet av nomineringsprocessen ska bli minst två men max åtta kandidater till varje mandat i den kommunala församlingen. Inför själva valet kommer sedan de olika distriktens kandidater att presenteras för väljarna genom standardiserade formulär som informerar om deras yrkesbakgrund och politiska meriter. Kandidaterna får däremot inte bedriva någon valkampanj.

Efter valet till de kommunala församlingarna inleds nomineringsprocessen av kandidaterna till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Kandidaterna vaskas fram av särskilda nomineringskommittéer för varje nivå som består av representanter för fackföreningen, kvinnoföreningen, studentkåren, elevkåren, jordbrukarorganisationen och kommittéerna till revolutionens försvar (art 68).

Det är sedan den kommunala församlingen som utser “lika många kandidater till provinsförsamlingen och nationalförsamlingen som kommunen har mandat att välja” (art 92). Valet av kandidater går till så att nomineringskommittén presenterar kandidaterna för den kommunala församlingen. Ordföranden ställer dem sedan en efter en mot avslag där “voteringen genomförs med handuppräckning”. Om en kandidat inte får stöd från majoriteten av den kommunala församlingen får nomineringskommittén presentera en annan.

När medborgarna sedan går för att rösta finns det alltså bara en kandidat för varje mandat. För att bli vald måste hen dock få minst 50 procent av rösterna. Får kandidaten inte det, sätter nomineringsprocessen igång igen. Nationalförsamlingens utser sedan bland sina 612 ledamöter statsrådet och dess ordförande, som därmed också blir president.

Det är inte svårt att se var de demokratiska spärrarna i valsystemet är. Till kommunalvalet får bara de ställa upp som kommer förbi handuppräckningen i distriktet. För att en oppositionell kandidat ska kunna ställa upp måste alltså en majoritet av medborgarna i grannskapat på nomineringsmötet öppet berätta att de är emot regeringen.

Skulle någon från oppositionen ändå lyckas får hen inte bedriva någon valkampanj i resten av kommunen för att berätta vad han vill göra med mandatet. Väljarna får bara veta vilken yrkesbakgrund och politisk bakgrund kandidaten har. Blir oppositionskandidaten ändå vald går steget vidare från den kommunala församlingen till att bli kandidat till nationalförsamlingen via nomineringskommittén, som består av representanter för de sex viktigaste massorganisationerna, vars främsta mål är att försvara revolutionen.

Den viktigaste spärren är dock den extrema individualismen i systemet. Eftersom inga politiska partier får delta i valet och presentera sina egna kandidater och en gemensam politik, finns det inga alternativ att välja mellan. Det spelar ingen roll hur många kandidater till nationalförsamlingen som medborgarna förkastar, nästa kommer ändå stå för samma politik.

Kubanerna kan rösta men inte välja. Däremot kan de låta bli. I kommunalvalet hösten 2012 förtydligades det senaste decenniets trend att allt fler kubaner avstår från att rösta. Fram till 2000 var valdeltagande över 97 procent av befolkningen, men sedan dess har den sjunkit och var 2012, 92 procent. Samtidigt har antalet blanka och ogiltiga valsedlar ökat, från 7,2 procent 2007 till 9,3 procent 2012. I det senaste valet var det alltså nästan 17 procent av befolkningen som inte röstade.

Etiketter till bloggar.se: demokratisering, Kuba

I november 2012 var det val till de kommunala församlingarna på Kuba och den 3 februari 2013 är det val till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Den första meningen i det kubanska utrikesministeriets...