Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

screenshotDagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Löfven och Romson menade väl inte “systrar och bröder” ordagrant

Jag är fortfarande bakis, och har svårt att orientera mig i politiken sedan i höstas. Fem av riksdagspartierna – som 2014 gick till val på en generös och principiellt grundad flyktingpolitik och tillsammans vann 74 procent av riksdagsmandaten – gjorde inom loppet av några veckor det kanske snabbaste lappkastet i modern svensk politisk historia.

Andrums-prkLappkastet fullbordades när Stefan Löfven och Åsa Romson på andrums-presskonferensen den 24 november förklarade att de skulle lägga Sveriges flyktingpolitik vid EUs miniminivå: Tillfälliga uppehållstillstånd som regel, nya och mycket snäva skäl till uppehållstillstånd, hårt begränsad familjeåterförening, id-kontroller vid gränsövergångar etc. (Lyssna på Arena idés utmärkta pod om lappkastet för att öka på bakfylleångesten ytterligare)

Och när regeringen den 11 februari presenterade sitt utkast till lagrådsremiss med förslagen passerade det i princip utan kommentarer i medierna. Det är liksom ingen som vill prata om det. Hindret mot flyktingarna ska byggas precis så högt att man fortfarande kan förmedla illusionen att Sverige värnar asylrätten.

Förändringarna i lagen kommer inte att börja gälla förrän 31 maj. Däremot kommer de att tillämpas på alla beslut om uppehållstillstånd som fattas under de tre år den ska gälla. Och eftersom i princip inga av ansökningarna som lämnades in under andra halvan av 2015 kommer att behandlas innan dess, så drabbar de nya hindren även som kom under höstens flyktingvåg. (Beslut om barn och barnfamiljer som ansökte om asyl före andrums-presskonferensen kommer dock att göras under den tidigare lagstiftningen.)

Men innan de får avslag eller tillfälliga uppehållstillstånd men mycket små möjligheter att få återförenas med sina familjer, kommer Löfven och Romson att slå sig på bröstet med dem. På andrums-presskonferensen förklarade de, utan ironi, att:

“Den här perioden kommer att vara en stolthet för oss när historien skrivs.”

“Vi har som land ansträngt oss till vårt allra allra yttersta. Nu behöver svenskt flyktingmottagande ett andrum.”

Löfven och Romson gjorde också ett annat åtagande, vilket inte uppmärksammats alls i debatten efteråt. De förklarade tydligt att:

”Fler länder måste kliva fram, och det är vi som regering beredda att göra allt i vår makt för att säkerställa.”

“Vi ska ha en human flyktingpolitik. Det är viktigt, människor flyr ju, människor av kött och blod, våra systrar och bröder, barn, som flyr från krig och förtryck.”

Det är ord som förpliktigar. Men istället för att innebära något har orden bara sugits ned i den kloak som allt hyckleri leder till. På regeringens hemsida under taggen asyl, finns mängder av pressmeddelanden om gränskontroller och annat, men inte ett ord om hur regeringen ska göra “allt i sin makt” för att rädda Löfven och Romsons “systrar och bröder”.

Maria Ferm har förvisso fått i uppdrag att utreda lagliga vägar för att söka asyl i EU, men den utredningen ska vara klar sista december 2017, och det kan ju ingen säga innebär “allt i sin makt”.

”Men de menade ju inte systrar och bröder ordagrant”, säger vän av ordning. Jasså, men vilka är de som flyr då? Vilka är de tiotusentals som bara de senaste veckorna flytt norrut från Aleppo och som nu trängs mellan syriska marktrupper, ryskt flyg och turkiska gränsvakter?

Någons systrar och bröder är de i alla fall. Och även om syrier är lite längre bort för de flesta, än dem man ärvt skridskor och smutsiga täckjackor av, så krävs det ändå någon slags ansträngning för att Löfven och Romson ska anses ha hållit sitt ord gentemot dem. Varför är det inga journalister som frågar om detta? Vad har de gjort sedan den 24 november för att andra EU-länder ska ta ett större ansvar?

Mitt förslag är att Löfven lägger ned kampanjen till säkerhetsrådet och de kommande åren lägger all diplomatisk och politisk kraft på att få EU-medlemmarna att ta sitt ansvar. Det finns gott om politiska verktyg om man vill. Några förslag:

– Motarbeta jordbrukssubventioner och regionalstöd till medlemsländer som inte tar emot sin kvot flyktingar.
– Vägra godta nya internationella handelsavtal. Är det väl magstarkt att sätta käppar i hjulen på TTIP-avtalet med USA, så kan man i alla fall sätta stopp för förhandlingarna med Kuba.
– Stoppa alla nya räddningspaket såvida de inte också innebär ansvarstagande för flyktingar.

“Men skulle inte detta bli väldigt dyrt för Sverige?”, undrar någon. Jovisst, men är man rik så har man makt. Det är bara att använda den. Min poäng är inte att just dessa förslag är de rätta, min poäng är att om det handlar om systrar och bröder så gör det, och då måste man agera på riktigt, stort, och med all den kraft man har.

Om Stefan Löfven och Åsa Romson inte är riktigt så angelägna, skulle de i alla fall kunnat skriva en artikel i Financial Times om var deras yttersta gräns för ansträngning går, och förklara hur den helt världsfrånvända idén från presskonferensen, att en hårdare flyktingpolitik från Sveriges sida skulle få andra medlemsländer att öppna sina gränser, skulle fungera.

Jag har varit bakis i tre månader nu, och någon måste ställa Löfven och Romson till svars för vad de sa.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Svar till samråd om höghusen på Liljeholmskajen

Tornen i nya Liljeholmskajen, mellan 32 och 38 våningar.

Tornen i nya Liljeholmskajen, mellan 32 och 38 våningar.

De tre högsta husen som planeras längs Liljeholmskajen kommer att bli mellan 32 och 38 våningar höga. Victoria Tower i Kista har 35 våningar.

Dessutom blir det tre hus på över 20 våningar. Tillsammans kommer de att skugga Hornstullsstrand på våren, Tanto Strandbad på sommaren och skapa ett blåsig, mörkt och kallt mikro-klimat mellan sig.

Victoria Tower, Kista, 35 våningar 120 meter högt.

Victoria Tower, Kista, 35 våningar 120 meter högt.

Jag tycker att det är bra att man bygger mycket på just Liljeholmskajen. Men det borde bli kvartersstad som skapar en trevlig miljö för dem som vistas där. Inte en pampig siluett som skuggar en av Stockholms trevligaste offentliga miljöer.

Här är mitt svar på det samråd som är öppet fram till den 29 januari. Säg till om du vill skriva under. Eller skriv under själv här. Ju fler vi är desto bättre!

 

 

29 Januari 2016

Stockholms stadsbyggnadskontor

Registraturen

stadsbyggnadskontoret@stockholm.se

Svar till samråd om förslag till detaljplan för fastigheten Marievik 15 mfl i stadsdelen Liljeholmen, Dnr 2010-14465,

Sammanfattning:

  • Fortsätt arbetet med att låta innerstaden flyta ut över Liljeholmsbron.
  • Värna vårsolen i Tantolunden och Hornstullsstrand, och sommarsolen på Tanto strandbad.
  • Planera byggnationen i Marievik så att den inte skapar hårda vindar mellan husen och längs kajerna.
  • Bygg tät kvartersstruktur med bostäder istället för torn på Marievik 15.

Det är helt onödigt att rada upp alla anledningar till att Stockholm måste bygga mycket bostäder på kort tid. Det finns också bara goda skäl till att fortsätta utveckla Liljeholmskajen, och där blanda bostäder och arbetsplatser. Om det kombineras med att Södertäljevägen byggs om till en stadsgata, så kan Södermalms kvartersstad flyta ut västerut och knytas samman med resten av Liljeholmen, Gröndal och Aspudden. Vi ser fram emot det!

När staden förtätas måste de offentliga utrymmen som består värderas högt. Vi behöver inte parker, torg och soliga kajer överallt. Men de som används och uppskattas bör skyddas i den mån det är möjligt. Därför är det olyckligt att den nya bebyggelse som planeras för Marievik 15 kommer att skugga en stor del av Tantolunden och Tanto strandbad under våren och sensommaren, och kommer att dra ned kalla och hårda vindar till kajen och områdena mellan husen. De två planerade lekparkerna mellan hus T1, T2 och T3 kommer att vara i skugga kl 9 och kl 12 året runt, och dessutom under eftermiddagen största delen av året.

Enligt den solstudie som finns i samrådshandlingarna, och den interaktiva studie som fanns tillgänglig vid samrådsmötet den 12 januari, så kommer de fem högsta byggnaderna i Marievik 15 att skugga Hornstullsstrand och Tantolunden från lunch och framåt från februari till slutet av mars, precis när området värms av den första vårsolen.

Den tionde augusti vid 17-tiden börjar sedan byggnadernas skugga falla på bryggan vid Tanto strandbad. Under resten av augusti kommer skuggan allt tidigare och stannar allt längre, och täcker under september hela strandområdet. Det är precis när stranden används som mest. Under såväl 2014 som 2015 har man kunnat bada långt in i september och stranden har varit full under eftermiddagarna när stockholmarna slutat jobbet och hämtat barnen på skolor och förskolor. Att förstöra den möjligheten för tiotusentals stockholmare kan inte ligga i stadens intresse, särskilt inte som staden de senaste åren investerat mycket i badet, vilket gjort det populärt för stockholmare från långt utanför Södermalm.

Det är inte heller så att de 750 bostäder som är planerade i Marievik 15 är beroende av sju torn på mellan 12 och 38 våningar. Bostadsytan skulle kunna placeras i fler byggnader och därmed dra ned höjden, gärna genom en fortsättning på den kvartersstad som resten av Liljeholmskajen består av. Eller så skulle de högsta husen kunna placeras längre bak i området så att skuggorna inte faller över Tanto i samma utsträckning.

När arkitekten och JM-byggs representant på samrådsmötet fick frågan om varför det högsta huset var placerat just där, var svaret att det var estetiskt. Men om den plats som huset kommer att vara mest synligt ifrån, hamnar i dess skugga, kommer  estetiken knappast att vara särskilt uppskattad. Och med tanke på det mycket dåliga, och ibland farliga, vindklimat som tornen skapar, enligt den vindstudie som finns i samrådshandlingarna, kommer estetiken knappast att uppfattas av dem som rör sig bland byggnaderna heller.

Det är vår förhoppning att stadsbyggnadsnämnden inte bifaller dagens planförslag, utan kräver av byggherren att förslaget görs om för att rymma ett stort antal bostäder men i byggnader som skapar ett trevligt mikroklimat längs med kajen och som inte skuggar Tanto.

Vänliga hälsningar,

Erik Jennische, boende på Drakenbergsgatan

Etiketter till bloggar.se: , ,

Ingen sol men gott om vind på Liljeholmskajens lekplatser

Lekplatser i MarievikTänk dig en lekplats på 20×20 meter där ena sidan består av 20 våningar höghus, och den andra av 23 våningar. Det har JM Bygg och Stockholms stad tänkt sig att bygga på Marievik 15, precis vid Liljeholmsbron. Vind-konsulterna är fundersamma:

“At the playground between T1 and T2 a poor wind climate is expected, with at one point a risk on wind danger.”

Playground T1 T2Enligt den solstudie som staden beställt har lekplatsen, som är till för förskolorna i huset, ingen sol varken kl 9 eller kl 12 någon gång, på hela året. (Ok, några glimtar mitt i sommaren) Så för att verkligen ta till vara förutsättningarna har arkitekten ritat dit en lika dan lekplats till, med precis lika mycket vind och lika lite sol.

Tänk dig sedan en trevlig promenad längs Liljeholmskajen. Mellan 38-våningshuset T7 och vattnet är det bara några meter: barnvagnen, småbarn som springer och en ouppmärksam förälder… Vindkonsulterna igen:

“near the corner of T7 a poor wind climate for walking level is expected with a limited risk onKajen vid Marievik wind danger.”

Wind danger betyder: “dangerous situations can occur, for example loss of balance by people when they pass a corner of a building.”

Och så fortsätter den konsultrapporten om vilka konsekvenser de planerade höga husen vid Liljeholmskajen kommer att få. Vid de röda prickarna nedan är vindklimatet så dåligt att det är otrevligt att promenera om man inte sätter dit skärmar, buskage ellerQuay
“remove pedestrian paths”.

Och det är inte så konstigt. För när vinden många tiotals meter upp – där det förstås blåser mer än vid markytan – träffar ett hus så måste den ta vägen någonstans. Kall vind dras då ned till marken. I en mycket intressant BBC-artikel om debatten kring höga hus och vind i London och Toronto beskrivs problemet:

“There is also an acceleration of wind around the side of the buildings if it has completely square corners. And, if several towers stand near each other, there is an effect known as ‘channelling’, a wind acceleration created by air having to be squeezed through a narrow space.”
Downdraught

Artikelförfattaren konstaterar följaktligen:

“As the air at higher altitudes is colder, it can create chillier micro-climates when downdraught from skyscrapers reaches street level.”

Är detta verkligen vad Liljeholmen och Stockholm behöver mer av?

Ett annat resultat av de planerade höghusen vid Marievik är att de kommer att skugga Hornstullsstrand och Tanto strandbad. Inte så lyckat för de tiotusentals stockholmare som använder området på sommaren.

Jag håller på att skriva ett svar till stadens samråd som är öppet till och med den 29 januari. Texten finns här, och är öppen att kommentera.

Vindkarta Marievik 15

Etiketter till bloggar.se: ,

Hornstull kliver in i skuggan

Marievik från Hornstulls strandLapade sol längs Hornstullsstrand idag. Men om de planerade tornen på andra sidan Liljeholmen byggs, av vilka ett är 38 våningar, blir det inte mycket till sol kvar i framtiden

Det högsta är mer än tre gånger så högt som huset som står där idag. Det är till och med högre än Victoria Tower, utropstecknet längs Uppsala vägen.

Enligt den solstudie som finns i samrådshandlingarna, skulle tornen skugga stora delar av ett av Stockholms mest populära promenadstråk de få timmar per dygn som där finnas sol att lapa
i januari.

Tanto 15 januari kl 12Men skuggan försvinner inte heller under resten av våren, utan kommer att falla över olika delar av Tanto på eftermiddagarna fram till slutet av maj. Men ännu värre är att den kommer att skugga Tanto strandbad under augusti och september. Den 10 augusti kl 17 når den bryggorna och sedan faller den över allt mer av stranden långt in i september.

Att hämta barnen på skolan och gå ned till stranden för ett Tanto 1 mars kl 15eftermiddagsbad, som tiotusentals stockholmare gjort de senaste somrarna, kommer att vara poänglöst när hela stranden är i skugga.

Jag sitter just nu och skriver på ett svar samrådet. Det ska vara inskickat den 29 januari. Mitt utkast finns här, om någon vill läsa, ändra eller kommentera.

Tanto 1 april kl 18

 

 

 

 

 

 

 

Tanto 15 augusti kl 18

 

 

 

 

 

 

 

Tanto 1 september kl 18

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Om jag var statsminister i Danmark

Metro 20151228I den största flyktingvågen sedan andra världskriget, av vilken en rännil når Norden, har antalet asylansökningar till Danmark bara ökat från nästan 15 000 2014 till drygt 18 000 2015.

Antalet personer som sökte asyl i Sverige fördubblades däremot mellan 2014 och 2015, till drygt 150 000. Antalet asylansökanden till Norge tredubblades, och nästan tiodubblades till Finland. Båda länderna tog emot drygt 30 000 asylansökningar.

Lars Lökke Rasmussen tycker kanske att flyktingarnas ovilja att stanna i Danmark är en framgång. Men om jag var Danmarks statsminister skulle jag vara orolig över vad det säger om ett lands varumärke om människor på flykt lyfter på näsan och bara vill resa igenom. Och frågan är vad som nu händer med Sveriges.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Världen av igår närmar sig slutet

IMG_2769“Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde. Jag kan till exempel inte minnas när jag första gången hörde namnet Adolf Hitler”, skriver Stefan Zweig 1941 i sina dystopiska memoarer Världen av igår

När det politiskt mest omvälvande året på länge närmar sig slutet, är det alltså omöjligt att väga vilka händelser som har mest betydelse för tiden som kommer: Att den svenska politiken på några veckor i december gjorde samma u-sväng i migrationspolitiken som tagit den danska något decennium? Eller att de tidiga höstveckorna av djup solidaritet med människor på flykt skapade de allianser mellan människor som kan vara grunden för en ny politisk rörelse i Sverige?

Alldeles oavsett vägen utvecklingen tar känns det sannolikt att de personer som kommer att leda den varit på tapeten under året, eller dyker upp under nästa. Men sannolikt kommer man i framtiden inte minnas när man hörde deras namn för första gången.

Etiketter till bloggar.se: ,

På väg genom Amazonas – NEO okt 2013

2013-10-13 18.51.19I maj 2013 reste jag på den första vägen som korsar Amazonas från det brasilianska inlandet till Anderna. Vägen blev klar 2012 och innebar att resan mellan de två städerna Rio Branco i Brasilien och Puerto Maldonado i Peru kortades från 80 timmar till 8.

Vägen och kampen om vägen hade genom åren fört med sig allt från kondomfabriker och haitiska flyktingar till omfattande skogsskövling. Men av de storslagna ambitionerna om transamazonisk handel hade det inte blivit mycket av. Vägen hade mest blivit ett monument för en dröm i de två ländernas huvudstäder.

På väg genom Amazonas 2

2013-10-13 18.49.43 HDR

2013-10-13 18.50.08 HDR

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Det Reinfeldska paradigmet är över

Under budgetprocessen 2014 var Alliansen fortfarande i chock, i sorg och i förnekelse. Man ville inte ta in att man förlorat valet, utan höll fast vid ett obsolet vallöfte om att lägga en gemensam budgetmotion. Ett bakis-beslut.

Nokia_3310_blue

Den mest sålda mobilen i Sverige när Alliansen bildades sommaren 2004.

Vid hotet om extra-val och möjlig tokförlust, blev Decemberöverenskommelsen sista halmstråt för att hålla kvar känslan av makt. Därför sträckte man också ut överenskommelsen till 2022, och därmed hela det Reinfeldtska paradigm som Alliansen skapade hemma hos Maud i augusti 2004.

Ungefär som när man på morgonen säger att man aldrig mer ska dricka sprit.

För Stefan Löfven däremot handlade DÖ om något helt annat. Han behövde överenskommelsen för att kunna lyfta blicken mot framtiden och skapa stadga. Ingångsvärdena för Alliansen och den nya regeringen var helt olika.

Men det var uppenbarligen naivt att tro att DÖ skulle hålla. De med vilja till politisk karriär, och som inte tycker att Alliansen vs. SVMp är den enda möjliga politiska motsättningen i landet, har inte tänkt sig vänta i sju år till. Och den otåligheten finns i alla Allianspartier.

Så idag dog Alliansen slutligen. För sannolikheten att den ska bestå som tidigare, när flyktingkrisen och Sds skenande opinionssiffror drar vissa Alliansvänner åt ena hållet, och flyktingkrisen och viljan till invandring och solidaritet drar andra Alliansvänner åt andra hållet, får anses liten.

Men varför sörja? Paradigm behöver skiftas för att man ska komma vidare.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Ögonblicket när förtrycket vann

Raul Castro och Barack ObamaDetta är inte en bild på när en konflikt tar slut. Det är en bild på ögonblicket när förtrycket vinner.

Raúl Castro har varit nummer 2 efter Fidel ända sedan de tog makten på Kuba 1959 tills att han blev nummer 1 och president 2008. Efter Fidel är det ingen som är lika ansvarig för förtrycket på Kuba som Raúl.

Det är också förtrycket som gjort att de suttit kvar vid makten så länge att omvärlden fått för sig att det är något helt normalt, och accepterat dem som legitima och rimliga företrädare för en stat och ett folk. Omvärlden har till och med gått på att det är Fidel och Raúls konflikt med USA som varit problemet, och inte Fidel och Raúls konflikt med de kubanska medborgarna.

Löfven och CastroAtt Stefan Löfven också inställer sig för möte med Raúl Castro är för stunden bara ytterligare lite bling bling på segrar-kransen. Det allvarliga är om Löfven och andra europeiska ledare tror att de ska kunna få Raúl Castro att förändras genom den EU-dialog om mänskliga rättigheter man nu inlett.

Det är som om Raúl Castro är den ende som förstått vad han hållit på med under alla dessa år.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Den nya narkotikapolitiken kommer, redan nästa år faktiskt

Läser just nu Magnus Lintons fantastiskt intressanta bok “Knark – En svensk historia”, och kom på att jag skrev en artikel för Axess 2013 om narkotikapolitiken i Latinamerika och som aldrig publicerades här. Så här är den.

Axess nr 1 2013Artikeln grundar sig på den narkotikapolitiska debatten i FNs generalförsamling hösten 2012, och som föranledde den specialsession i FNs generalförsamling (UNGASS) om den internationella narkotikapolitiken som kommer att genomföras under 2016.

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1, 2013

När det internationella samfundet i FNs första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet War on drugs, var frågan irrelevant för Guatemala.

Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi. Demokratiseringen sedan 1980-talet och fredsfördragen från 1996 har dock satt fart på utvecklingen även om fattigdomen fortfarande är utbredd. När Guatemalas president Otto Pérez Molina den 24 september  2012 talade inför FNs generalförsamling beskrev han undernäringen, våldet och arbetslösheten som sin regerings största utmaningar. Men det var inte skulder, handelshinder eller klimatförändringar som han ville diskutera för att hitta lösningar på problemen – utan narkotikapolitiken

De senaste åren har det varje år begåtts mer än dubbelt så många mord i Guatemala som i Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige ihop. Och då har landet ändå bara 14 miljoner invånare. “Minst 40 procent av morden kan härledas ur problem med koppling till handeln av olagliga droger”, förklarade Otto Pérez Molina inför generalförsamlingen.

Den bärande principen i FNs narkotikakonventioner är att alla led i narkotikahandeln ska vara förbjudna. Syftet är att höja priserna för att minska konsumtionen. Men förbudet har därmed också skapat dagens lukrativa narkotikamarknad och gjort att producenterna och transportörerna förlagt sina verksamheter till fattiga länder med svaga rättssystem. Det ger dem billig arbetskraft och lättköpta politiker och myndigheter.

2011 beslagtog de guatemalanska myndigheterna 6943 kilo kokain, den svenska polisen beslagtog 28 kilo. De fem senaste decenniernas internationella politik “har inte lett till de önskade målen”, konstaterade Otto Pérez Molina krasst. Konsumtionsmarknaderna expanderar istället för att minska, och transportvägarna går genom allt fler länder. Handeln genom Guatemala och många andra länder “från produktionsmarknaderna i söder till konsumtionsmarknaderna i norr” har lett till att kokainkonsumtionen har blivit ett problem i länder där kokain var omöjligt att hitta för bara några år sedan. 1980 registrerade FN beslag av kokain i 44 länder, 2007 i 130 länder.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , ,

“De två grisarna Fidel och Raúl vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen” – El Sexto hungerstrejkar

El Sexto

Efter åtta månader i det kubanska fängelset Valle Grande, förklarade en av säkerhetspolisens agenter för gatu-konstnären Danilo Maldonado Machado, alias El Sexto, att han skulle släppas fri den 24 augusti. Så i måndags åkte familjen dit, men insåg när El Sexto aldrig kom ut genom grindarna att agenten bara drivit med dem. El Sexto har nu tröttnat på fängelset, och inlett en hungerstrejk.

Anledningen till att El Sexto greps i mellandagarna 2014 var ett till synes humoristiskt verk, men vars humor fastnade som ett fiskben i halsen på dem som vördar Fidel och Raúl Castro.

– El Sexto hade tänkt sig att ta två grisar, måla dem gröna, skriva dit Fidel och Raúl och ta med dem till Parque Central i Havanna, berättar demokratiaktivisten Antonio Rodiles på telefon.

Fidel por El SextoParque Central är en vacker liten park mitt bland turisthotellen, nationalteatern och kongressbyggnaden i gamla Havanna. Parkbänkarna är fulla med folk som diskuterar baseball och vilar i skuggan av de pampiga träden.

– Och sedan skulle han släppa lös grisarna där, fortsätter Antonio Rodiles.

El Sexto är förgrundsgestalten bland Havannas graffiti- och gatu-konstnärer och har gjort sig ett namn som skarp och brutal satiriker.

Namnet betyder “den sjätte”, och syftar på de fem kubanska spioner – “Los cinco” – som i slutet av 1990-talet dömdes till långa fängelsestraff i USA. Den kubanska regeringen drev en lång kamp för dem, och kallade dem hjältar i kampen mot imperialismen. De släpptes i december 2014 i samband med att Barack Obama och Raúl Castro kom överens om att återskapa de diplomatiska relationerna mellan länderna.

Danilo Maldonado däremot, stod under tiden hungrig och fattig på gatan i Havanna och tittade på de enorma väggmålningarna på Los cinco. Han hade en sprayburk i handen och undrade varför regeringen inte brydde sig om honom, El Sexto.

När jag träffade El Sexto i Havanna i maj 2014 visade han sina stora planscher med collage av reklamflyers, karikatyrer av bröderna Castro, ironiska textrader och självporträtt. Runt om i Havanna ser man hans tagg och schabloner på väggar och trottoarer.Fidel por El Sexto

Hans konst är allt annat än subtil, däremot förlösande frispråkig, och helt nödvändig. Den lättar på trycket och skapar bilder av frigörelse som går vidare från mun till mun.

Antonio Rodiles berättar att El Sexto den 25 december mycket riktigt hade målat grisarna gröna och skrivit dit Raúl och Fidel innan han stuvade in dem och sig själv i en taxi och åkte iväg.

Bilen hann sedan hela vägen till strandpromenaden Malecón, bara någon kilometer från Parque Central, innan polisen var i kapp och stannade den. På väg till polisstationen lyckades El Sexto ringa Antonio och berätta att han gripits.

Vad hade hänt om han kommit fram och lyckats släppa ut grisarna på torget?, frågar jag.

– Det hade ju varit spektakulärt, säger Antonio och skrattar.

– En av de mest respektlösa aktionerna de här 56 åren sedan revolutionen. Folk hade förstås sprungit efter grisarna helt kaotiskt, fallit över varandra för att få tag på dem.

Och vad hade hänt med grisarna?

– Tja, folk hade väl ätit upp dem antar jag.

Verket med grisarna, ”Djurfarmen – in memoriam” som det heter, är förstås lika kränkande för en kubansk kommunist som Andres Serranos “Piss Christ” är för en skånsk nazist eller Lars Vilks rondellhund för en radikal islamist.

Och poängen med verken är densamma. De ställer en diagnos: Blir du kränkt av detta? Då är det dig det är fel på.

Ingen vet vad polisen gjorde med grisarna. Men det twittrades efteråt om att grisarna borde presenteras i rättegången som bevis mot El Sexto. Ännu har rättegången inte hållits, och blir det någon kommer han sannolikt att dömas för “desacato” – vanvördnad – som om den riktas mot statschefen eller motsvarande ger ett till tre år i fängelse. (PDF s65)

I februari besökte den kubanska konstnären Tania Bruguera El Sexto i fängelset för att intervjua honom om grisarna.

– Syftet med verket var att ge folket mat, helt enkelt, förklarade El Sexto.

– De här två grisarna, den ena Fidel och den andra Raúl, vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen. Det är en kubansk tradition. Det var allt.

 

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Comentarios en la prensa en julio 2015

Hay que quitarse la policía de la cabezaEl libro se publicó el 27 de julio y desde entonces ha habido varios comentarios:

Diario de Cuba publicó una presentación del libro y una entrevista conmigo el mismo día. Miguel David Orrio, que había recibido el libro de forma electrónica, escribió un comentario que se publicó en ambos Cubainformación y Kaos en la red. Radio Martí me entrevistó un par de días antes de la publicación.

Etiketter till bloggar.se:

Hoy se publica “Hay que quitarse la policía de la cabeza – un reportaje sobre Cuba”

Hay que quitarse la policía de la cabezaHoy se publica mi libro “Hay que quitarse la policía de la cabeza”. Es un reportaje sobre Cuba, y las personas que ahí trabajan para la libertad y los derechos humanos. Hay más información sobre el texto aquí.

El libro se puede comprar en muchas librerías de internet, impreso o como e-book:

Impreso
Amazon (EEUU etc)
Read On Time (Argentina y otros países de América Latina)
Deupress (Mexico)
El mundo (España etc)
Corambo (España etc)

E-book
PaidosBotique del libro (Argentina)
LibreriadelaU (Colombia)
Exedra Books (Panama)
Sophos, Artemis Edinter (Guatemala)
Muchos Libros (Venezuela)
Gandhi (Mexico)
Vision E-books (EEUU)

El libro fue originalmente publicado en sueco en 2013 por Silc förlag, con el título “Måste få polisen ur huvudet: ett reportage om Kuba”. La versión en español, editada y extendida, fue publicada en 2015 por Ertigo.
Edición: Grace Piney Roche.
Traducción: Amanda Eda Monjonell Mansten y Dea Marie Mansten.
Diseño de interior y maquetación: Alejandra Román y Sebastián Gagin.
Diseño de portada: Lic. DG Germán Luft.
La traducción al español se hizo posible por Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

Etiketter till bloggar.se: ,

Idag publiceras “Hay que quitarse la policía de la cabeza – un reportaje sobre Cuba”

Hay que quitarse la policía de la cabezaVåren 2013 hade det gått tio år sedan den så kallade svarta våren på Kuba, när 75 av landets mest framstående demokratiaktivister greps och snabbt dömdes till långa fängelsestraff.

Inför högtidlighållandet publicerades min bok “Måste få polisen ur huvudet” (Adlibris) som berättar den kubanska demokratirörelsens historia med utgångspunkt i det arbete som ledde fram till tillslaget. I boken intervjuar jag bland annat journalister, människorättsförsvarare och politiker som dömdes. Men även en av säkerhetspolisens agenter som vittnade mot aktivisterna i rättegångarna.

Idag publiceras boken även på spanska. Det ska bli mycket spännande att se hur den tas emot, och vilka kommentarerna blir. Det sägs ju att det händer väldigt mycket på Kuba just nå, så tajmingen är perfekt.

Den spanska versionen finns att köpa i papper och som e-bok här:

Tryckt
Amazon (USA etc)
Read On Time (Argentina och flera andra länder i Latinamerika)
Deupress (Mexico)
El mundo (Spanien etc)
Corambo (Spanien etc)

E-bok
PaidosBotique del libro (Argentina)
LibreriadelaU (Colombia)
Exedra Books (Panama)
Sophos, Artemis Edinter (Guatemala)
Muchos Libros (Venezuela)
Gandhi (Mexico)
Vision E-books (USA)

Etiketter till bloggar.se: ,

Tres años desde el funeral de Oswaldo Payá

Hoy 23 de julio han pasado tres años desde el funeral de Oswaldo Payá Sardiñas en La Habana. En mi libro “Hay que quitarse la policía de la cabeza”, que se publica el lunes, hay un capítulo pequeño sobre ese día tan trágico. Lo publico aquí:


Capítulo 15

El domingo 22 de julio de 2012 se estrelló el coche en el que viajaba Oswaldo Payá y su colega activista Harold Cepero en las afueras de Bayamo en la región oriental de Cuba. Conducía el político juvenil español Ángel Carromero. En el coche también iba Aron Modig, presidente del ala juvenil del partido Democracia Cristiana de Suecia. Los dos cubanos murieron y los dos europeos salieron relativamente ilesos.

Payas begravning 23 juli 2012

Al día siguiente, Oswaldo Payá fue enterrado en una iglesia en el barrio del Cerro en La Habana. El videoclip inestable de la bloguera Yoani Sánchez, tomado desde su teléfono móvil, mostró cómo muchos cientos de ciudadanos de La Habana en la iglesia abarrotada gritaban “libertad, libertad, libertad” con la misma fuerza y convicción como tantos tunecinos y egipcios habían hecho los años antes y muchos iraníes algunos veranos antes de eso.

El ritmo, la articulación, los puños alzados junto con el fuerte énfasis en la sílaba final, pulverizaron la humillación de los asistentes al funeral.

Luego, cuando la congregación cantó el himno nacional y terminó con aplausos, se unió la lucha cubana por la libertad, a la europea. Era exactamente la misma situación que cuando unos trabajadores polacos estuvieron en huelga en Gdansk en agosto de 1980. Timothy Garton Ash estuvo allí:

Estaba sentado con los huelguistas barbudos y exhaustos mirando por televisión el final del mitin del Comité Central del Partido Comunista, y cuando los dirigentes del partido se pusieron en pie para entonar “La Internacional”, la gente sentada a mi alrededor se puso en pie espontáneamente y empezaron a cantar el himno nacional. “Alzaos, prisioneros necesitados”, decía la television, “Polonia todavía no se ha perdido”, rugían los huelguistas, “¡mientras estemos vivos!” Con los manos en alza haciendo la señal de V de victoria.

La unidad y el sudor son el fundamento para todo cambio. Yoani Sánchez concluye su post de blog sobre Payá con la esperanza: “Descansa en paz, o mejor aún, descansa en libertad”.

Etiketter till bloggar.se: , ,

‘Måste få polisen ur huvudet’ på spanska i juli

Om någon vecka finns Hay que quitarse la policía de la cabeza – alltså den spanska versionen av Måste få polisen ur huvudet i de flesta internetboklådor.

Portada Hay que quitarse OriginalBoken kom ut på svenska våren 2013. Inför den spanska upplagan har jag redigerat en del i texten, skrivit ett nytt efterord om vad som hänt sedan dess, och uppdaterat en hel del siffror.

Det blir förstås en stor kick att få den första tryckta boken i handen inom kort. Och en än större att få reaktioner från kubanska läsare.

Det finns många att tacka för att översättningen har blivit möjlig. Men utan det ekonomiska stödet från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål hade den aldrig blivit av.

Återkommer inför lanseringen!

Etiketter till bloggar.se: ,

Ojämlikheten och den våldsbejakande extremismen i Stockholm

På tisdag den 19 maj antar socialnämnden i Stockholm en strategi mot våldsbejakande extremism. I bakgrunden skriver författarna att professor Tore Björgo, vid polishögskolan i Oslo, i sin forskning identifierar “fyra huvudtyper av våldsbejakande extremister (ideologiska, medlöparen, äventyraren och trasig social bakgrund).”

Frågan är då varför Socialförvaltningens strategi inte tar fasta på hur man ska förhindra att personer i dessa riskgrupper rekryteras. Avsnitten som behandlar “Förebyggande” är i huvudsak en beskrivning av vilka offentliga aktörer som ska delta, men inget om vad de ska göra.

Och i avsnittet “Främjande”, finns förvaltningens enda egna analys av orsakerna till att personer rekryteras till extremistiska grupper: “ett Stockholm som håller samman med jämlika levnadsvillkor för barn och unga i alla stadens stadsdelsförvaltningar är en grund för att personer inte dras till våldsbejakande extremistmiljöer.” (Se nedan)

Jämlika levnadsvillkor för barn och unga ska självklart vara ett mål med Stockholms stads politik. Men påstår man att ojämlikhet är orsak till att människor dras till extremistmiljöer bör man ha en källa, annars är risken att man satsar sina resurser på fel ställe.

För att kolla om det fanns någon grund för påståendet gjorde jag en högst ovetenskaplig jämförelse mellan några av länderna krigarna i Irak och Syrien kommer ifrån och den ekonomiska jämlikheten i dessa länder (Gini-index enl WB och CIA). I denna graf är det i alla fall svårt att se något samband.

Siffrorna finns tillgängliga här.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se:

Straffrihet för våldsbejakande extremister är också en kränkning av mänskliga rättigheter

I nästa vecka antar socialnämnden i Stockholm en strategi mot våldsbejakande extremism.

Strategin gör ett antal mycket viktiga påpekanden om behovet att värna yttrande- och föreningsfriheten i arbetet. Men den saknar helt en analys om vad som skapar extremism, utöver ett löst resonemang om brist på “jämlika levnadsvillkor”. Dessutom tar den aldrig de våldsbejakande extremisternas offers perspektiv.

Det mest anmärkningsvärda i strategin är det sk “Efterperspektivet” (se nedan). När en person “vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands” handlar hela strategin om att staden ska ta hand om förövarna, ge dem stöd, jobb, bostad etc, aldrig om att samarbeta med polisen för att bidra med kunskap till brottsutredningar. Som om extremistiskt våld var en oturlig olycka. Som om vuxna människor inte var ansvariga för sina handlingar.

Tänk en kommunal strategi mot mäns våld mot kvinnor som aldrig nämner kvinnor och som aldrig nämner att männens våld är brottsligt. Eller, läs bara “Stockholms stads program för kvinnofrid“, precis som det är. Tre fjärdedelar handlar om offren och om stadens samarbete med polisen.

Jag förstår att Stockholm inte kan göra mycket för extremisternas offer i Syrien, men staden kan i alla fall bidra till att de ansvariga här inte går ostraffade. Straffrihet är också en kränkning av mänskliga rättigheter.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se:

Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

“Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: “Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, “Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Alliansen vågar varken vinna eller förlora

Poängen med demokratiska val är att de korar vinnare och förlorare. Men ibland är resultatet grumligt, och då måste deltagarna bestämma sig för hur de tolkar resultatet och agera utifrån den tolkningen. Och precis där ligger grunden till det svenska politiska kaoset sedan valet i september: Alliansen och har inte bestämt sig för om man vann eller förlorade.

Att Alliansen först accepterade Stefan Lövfen som statsminister var ett resultat av att man såg sig som förlorare. Man sa att man skulle lösa upp Alliansen och sätta sig ned för att skriva ny politik inför valet 2018, men ändå hålla fast vid det obsoleta vallöftet om en gemensam budgetmotion.

När det sedan under hösten blev allt tydligare att Sverigedemokraterna skulle rösta för motionen, förklarade Alliansen att man inte hade något ansvar för det, och lät bli att svara på vad man skulle göra om den gick igenom. ”Det är Stefan Löfvens ansvar att hantera situationen”, sa man, som om man inte hade något ansvar för sina egna politiska ställningstaganden.

Det är nu Alliansens tolkning av valresultatet börjar svaja. Vann eller förlorade man egentligen? För får man igenom sin egen budget är man ju rimligtvis vinnare, och då är det ju rimligt att man också tar över regeringsmakten. Men det gjorde man inte.

”Stefan Lövfen avgick ju inte efter budgetomröstningen!”, säger Alliansen. Nä, men varför avsatte Alliansen honom inte då? Man hade ju majoritet i riksdagen för budgeten, och då kan det inte vara svårt att få majoritet för en statsminister.

”Men vi vill inte samarbeta med Sverigedemokraterna”, klagar Alliansen. Nä, men varför gav Alliansen dem möjlighet att bli vågmästare då?

”Och så hade vi ju ingen statsministerkandidat!” Nä just det! Då är det ju inte särdeles ansvarsfullt att lägga fram en egen budget om man inte sedan kan genomföra den som regering. En budget genomför sig ju inte själv.

Så nu finns det en regering som inte har en budget, och en budget som inte har en regering. Och då tänker Alliansen att:

”Nä hörni, vi skriver en överenskommelse om att vi varken behöver vinnare eller förlorare i svensk politik, så kan vi dela på makten. Ni tar budgeten den här mandatperioden, så tar vi lagstiftningen tillsammans med Sverigedemokraterna. Och så kan vi byta vid nästa val om väljarna tycker det.”

Etiketter till bloggar.se: , ,

Latinamerikaner till stöd för Nordkorea

När FN:s generalförsamling i tisdags diskuterade en resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Nordkorea, ryckte flera latinamerikanska länder ut i försvar för Kim Jong-un.

I resolutionens art 7 och 8 sägs att det finns god anledning att tro att människorättsbrotten i landet innebär brott mot mänskligheten, och att de politiskt ansvarig bör ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Men Kuba ledde försvaret i själva debatten. Och i voteringen senare sällade sig Bolivia, Ecuador, Kuba och Venezuela till Kina, Sudan, Uzbekistan med flera som röstade emot resolutionen. 111 röstade slutligen för, 19 emot och 55 avstod.

Den vänstervåg som svepte över Latinamerika i början av 2000-talet var ett resultat av de föregående decenniernas demokratisering. Och många hoppades att just de fyra länderna ovan, som ingår i den så kallade ALBA-gruppen, skulle stå för den mest radikala utvecklingen.

Har man följt Venezuelas utveckling är det dock ingen överraskning att landet går i par med Kuba. Men att även Bolivia och Ecuador gör det för att försvara ett av de mest förtryckande politiska systemen världen skapat, torde innebära höjda varningsflaggor även för de främsta romantikerna.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Kidnappningar av politiker och journalister i Sloviansk

I går kväll rapporterade Svt:s Bert Sundström från Sloviansk i Ukraina. Han åt glass och sa att på ytan var allt som vanligt. (Efter 15 min) Under ytan var människor däremot rädda för kriget. Men han rapporterade inte om det våld som politiker och journalister i regionen redan drabbas av.

Bert Sundström i SlovianskFörra gången jag pratade med min vän Andrey Drevitskiy var han i Donetsk. Nu har han, precis som många av hans vänner, flytt till Kiev. Flytt. Det har blivit för farligt i Donetsk-regionen för politiskt engagerade aktivister. Andrey skickade i fredags en rapport om två mord, ett dussin kidnappningar och en sönderslagen god vän. De flesta i Sloviansk.

Här är rapporten:

19 of April
Two Ukrainians from the Donetsk region were kidnapped and killed in Slovyansk. First the deputy of the Gorlivka city council Volodymyr Rybak, who openly clashed with the bandits who tried to destroy the Ukrainian flag. Second, a Ukrainian student from Kyiv. Both were horribly tortured. Nobody should see the photos. They were burned with fire, cut with knives. Experts say it was pure Caucasian handwriting. Caucasus in the Donetsk region!
Militants in Slovyansk abducted the American journalist Simon Ostrovsky.  http://censor.net.ua/video_news/282620/bili_zavyazyvali_glaza_i_svyazyvali_ruki_govorili_chto_ya_ljets_amerikanskiyi_jurnalist_o_svoem_plenenii

In Gorlivka, the reporter Eugene Hapych from Ivano-Frankivsk disappeared. And in Kostyantynivka militants threw molotovs at the editorial of the local newspaper “The Province”.

Lieutenant Colonel Oleg Prokhorov of the police department was abducted by separatists from the Interior Ministry building in Donetsk.

Slovyansk separatists kidnapped Vadim Sukhonos, deputy of the city council.  http://podrobnosti.ua/video/podrobnosti/2014/04/24/972680.html

21 of April
Slovyansk separatists kidnapped two Italian journalists, Paul Gogo and Kossimo Attanasio, and the Belarusian journalist Dmitry Galko of the Novy Chas-newspaper. http://lenta-ua.net/novosti/proisshestviya/55402-zhurnalisty-iz-italii-i-belarusi-propali-v-slavyanske.html

16 of April
in Slovyansk separatists kidnapped the Ukrainian journalist Sergei Lefter. According to media reports, the separatists accused Lefter of being member of the “Right sector” and of spying.  http://svit24.net/events/42-events/105723-v-slavjanske-pohyshchen-zhurnalyst-sergej-lefter

Separatists In Slovyansk kidnapped medical doctor Yakimov and the prosecutor Yuri Zagrebelniy.

Irma Krat i UkrainaEuromaidan activist Irma Krat was also captured. She was later humiliated by the Russian TV channel LifeNews who interviewed her with her head covered with a package. Irma Krat was then taken away.  http://censor.net.ua/photo_news/282010/terroristy_pohitili_v_slavyanske_aktivistku_irmu_krat_foto

The Slovyansk journalist Yevgeniy Gapich from Coloma and his brother Gennady are still held as hostages by lokal separatists. http://censor.net.ua/photo_news/282330/v_gorlovke_ischez_jurnalist_foto

In Krasnoarmeysk, Euromaidan activists say they are threatened to their lives, and that they are fleeing because unknown people show up with information about their addresses and places of work.

With the exception of Simon Ostrovsky, who was released on April 24, the remaining people named here are still being held captive.

Andrey vill dock inte berätta mer om en vän som nyligen blev våldsamt misshandlad och fortfarande ligger på sjukhus.  Andrey är för orolig för hans familj.

Uppdatering 28 april:

Idag publicerade Human Rights Watch en kort rapport om dussintals kidnappningar och trakasserier av aktivister, journalister och politiker i östra Ukraina. Ukraine: End Politically Motivated Abuses

Etiketter till bloggar.se: ,

Provokatörerna i Donetsk

— Det är några med ryskt medborgarskap, några med ukrainskt, vissa har fått betalt, vissa kommer från landsbygden utanför Donetsk. De har en bra organisation, automatvapen, och vår polis och KGB gjorde inte mycket för att stoppa dem, förklarar min aktivistvän Andrey Drevitskiy på telefon om söndagens stormning av regionhuset i Donetsk.

Andrey är en välkänd demokratiaktivist och Europavän i Donetsk sedan många år. Jag träffade honom senast för tre veckor sedan i Stockholm, precis i samband med att det blev uppenbart att Ryssland skulle annektera Krim. Då var han rädd och allvarlig, nu rädd och uppgivet skämtsam.

— Polisen kunde ha förhindrat det. De är vältränade, you know. Vid Maidan kunde de minsann.

Andrey Drevitskiys bror Provokationerna från Putin-vänliga grupper i Donetsk har pågått i flera veckor nu. Ett tiotal av medlemmarna i Andreys organisation har blivit attackerade, flera är fortfarande på sjukhus.

— Om vi organiserar protester skyddar polisen oss inte. Det har blivit farligt att använda en ukrainsk flagga i Donetsk.

För en vecka sedan misshandlade provokatörerna Andreys bror svårt, och avslutade med att förklara att ”nästa gång blir det brorsan”. Efter det skickade Andrey honom och mamman till Kiev. Han själv måste stanna för att hålla ihop organisationen och gemenskapen. Numer går han inte ut utan att ha fyra eller fem kompisar med sig.

— Jag är verkligen rädd.

Andrey Drevitskiys bror 1När vi träffades i Stockholm hade han säkra uppgifter från personer som hyrt ut bostäder, att minst 2000 ryssar flyttat in till Donetsk på några veckor för att delta i provokationerna. Nu vet han inte hur många de är. Men han menar att Ryssland har två handlingsvägar:

För det första söker de provocera fram våld och konflikter som kan motivera ingripande av ryska trupper, exempelvis att någon skulle dö i bråk med polisen. För det andra försöker de skapa stöd för den folkomröstning som ockupanterna av regionhuset har utlyst till den 11 maj.

Däremot tror han inte att Ryssland vill annektera Donetsk och regionen Luhansk öster om, som man gjorde med Krim. Det skulle vara alldeles för dyrt att göra de mer än sju miljoner invånarna till ryska medborgare.

Många Europavänliga Donetskbor har redan lämnat staden. Men Andrey och andra arbetar nu för att skapa en dialog med myndigheterna för att de ska garantera säkerheten för dem som demonstrerar till förmån för Europa och mot det ryska inflytandet.

Att det skulle finnas någon egentlig konflikt mellan rysk- och ukrainsktalande Donetskbor förnekar han dock skarpt.

— Ryska är ett kommunikationsmedel här. Vi har 130 nationaliteter i Donetsk, från hela före detta Sovjetunionen. Vi talar ryska för att det fungerar.

Däremot säger han att det är sant att engagemanget för Europa inte är särskilt starkt. De ryska medierna dominerar och publicerar artiklar och program om hur bra det är i Ryssland och hur dåligt det är i EU.

— Människor här förstår inte riktigt vad som pågår, och vet inte vad de vill.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Oscar Niemeyers biograf renoverad

Oscar Niemeyer har ritat en makalös biograf i Brasilia. Den invigdes 1960, samma år som staden invigdes, och ligger på den kryptiska adressen Eqs 106/107, mitt i den del av Brasilia som är mest som det var tänkt. Där ligger bostadshusen i foträta superquadras och mellan dem finns skolor, vårdcentraler kyrkor och kulturinstitutioner. Allt – utom arbetsplatserna – skulle finnas inom gångavstånd och området skulle styras av folkvalda församlingar.

Men bara fyra år efter att staden invigts, tog militärerna över makten i Brasilien och packade ned alla progressiva idéer i källaren hos Novacap, företaget som byggde staden. I fortsättningen skulle man bygga hus istället för samhälle.

Nåväl, nu har staden i alla fall renoverat biografen, och på de bilder som David Gren skickade nyss verkar den ha blivit pampigare än någonsin.

Oscar Niemeyers biograf CAM01071 CAM01074 CAM01068

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Några frön till diskussion även mellan USA och Kuba

När John Kerry förklarade inför OAS i förra veckan att Monroe-doktrinen var över, skiljde sig reaktionerna snabbt åt. Å ena sidan lägret som representerades av The Guardian som menade att det var en icke-nyhet, eftersom USA redan är passé i Latinamerika sedan Kina tagit över. Å andra sidan WSJ-lägret som menade att ställningstagandet var viktigt eftersom det gav USA utrymme för en ny politisk relation till kontinenten.

De har nog rätt båda två. Men jag tror att det finns ytterligare två aspekter av talet som de inte tog med, och som är viktiga.

1, OAS har som samarbetsorganisation förlorat i inflytande i flera år. Brasilianska diplomater säger till exempel helt öppet att den Sydamerikanska unionen UNASUR är deras prioriterade verktyg för regionalt samarbete. Och UNASUR skapades just för att USA inte skulle ha något inflytande. Att Kerry gör utspelet att Monroe-doktrinen är över, som om någon fortfarande trodde att den gällde, just hos OAS, bör alltså tolkas som ett försök att putsa bort det sista av imperialism-arv som organisationen dragits med för att kanske göra den attraktiv igen.

2, Kuba uteslöts ur OAS i början av 1962. Men 2009 antogs en resolution om att organisationen skulle återuppta dialogen med landet . Den kubanska regeringen sa, förstås, att den inte kunde acceptera de förutsättningar som OAS erbjöd. Och sedan dess står det still. Men i talet hade Kerry nu med ett rejält stycke om Kuba, där han bland annat hänvisade till Barack Obamas möte med CANF i Miami härom veckan, och sa:

As he [Obama] said just last week, when it comes to our relationship with Cuba, we have to be creative, we have to be thoughtful, and we have to continue to update our policies.

Dessutom välkomnade Kerry några av förändringarna på Kuba de senaste åren, och hänvisade till det positiva i att människor från USA reser dit. Det betyder något. Kanske är det en öppning för att luckra upp den del av embargot som förbjuder amerikanska medborgare som inte har sina rötter på Kuba, att resa dit.

Ingen ska dock tro att Kerry och Obama överväger att avsluta själva handelsembargot. Istället ska man nog se parallellen till diskussionen med Iran. Orden om det positiva i att resa till Kuba kan vara en ice-breaker. Kanske skulle OAS kunna vara den mötesplats för USA och Kuba som de förr eller senare måste hitta. Inte för att en sådan diskussion skulle leda till demokrati på Kuba, utan för att den skulle kunna låsa upp en hel del knutar som både USA och Kuba har med resten av kontinenten.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Kuba i Morgonpasset i P3 – 9 november 2013

Hade idag förmånen att prata om Kuba och Måste få polisen ur huvudet i Morgonpasset i P3. Tänkte förstås att det inte var så noga hur man såg ut i radio tills någon skrev att det hela även sändes direkt i Svt 2. Bra frågor tycker jag dock, och trevligt var det verkligen. Dessutom var det skönt att kommentarerna på programmet var så positiva till både min person och kubanernas rätt till frihet.

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (Radio)

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (svt 2)

Morgonpasset i P3 2

Etiketter till bloggar.se:

Maria Larsson i Konflikt

När Konflikt i dag sände en intervju med biträdande socialminister Maria Larsson om den narkotikapolitiska debatten i Latinamerika svajade ministern inte i sin inställning.

“Vi vet att det är väldigt stora pengar inblandade i denna bransch. och skulle man välja att legalisera det som kallas lätta droger […] så skulle förmodligen kriminaliteten flytta till någonting annat, där man fortsatt kan göra stora vinster. Man kan inte bekämpa kriminalitet med en legalisering.”

Man önskar att reportern hade ställt följdfrågan om varför hon tror att så många latinamerikanska politiker då menar tvärt om. Eller om det kanske vore värt det ändå, eftersom just den narkotikafinansierade kriminaliteten leder till tiotusentals latinamerikaners död varje år.

Till skillnad från reportagen från Latinamerika i själva programmet, är intervjun med Larsson gjord i en mycket svensk kontext där ifrågasättandet av såväl målet som medlen med den svenska politiken är tabu. Reportern frågar om legalisering, men har inga följdfrågor.

Maria Larsson förklarade att Sveriges roll är att försvara FNs narkotikakonventioner. Förändrade man dem skulle det leda till betydligt liberalare skrivningar, vilket i sin tur skulle leda till ett större användande.

En följdfråga hade kunnat vara hur det då kommer sig att narkotikan har spridit sig så snabbt de senaste decennierna med just hennes politik. 1980 beslagtogs kokain i 44 länder, 2007 i 130.

Om visionen “narkotikafritt samhälle” sa Larsson att den varit “framgångsrik”.

“Jag kan inte förstå, jag har aldrig hört någon uttrycka vilken annan vision vi skulle ha. Vad skulle vara ett lagom mål? Vi vet att det här är ytterst skadliga preparat, och då måste vi också vara tydliga i våra visioner.”

Men när FNs World Drug Report listade resultaten av den internationella förbudspolitiken var de mycket få. Och tittar man på resultaten i Sverige är de rent avskräckande.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

När Larsson sedan fick frågan om det fortfarande går att föra en nationell narkotikapolitik, svarade hon:

“Ja du måste ha en nationell vision och en nationell handlingsplan för hur du agerar i de här frågorna.”

Men när Bolivia häromåret förklarade att man inte kan förbjuda kokabladstuggande som narkotikakonventionerna säger att man ska – eftersom det är en historisk sedvänja i Bolivia och dessutom ofarligt – och ville ändra i konventionen, var den bolivianska nationella visionen inte mycket värd. Larsson kallade istället upp Bolivias ambassadör och förklarade att förändringen skulle leda till ett prejudikat som inte överensstämde med de internationella “åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika.”

Bolivia lämnade snart därefter konventionen.

Förresten. Om någon vill se hela den debatt mellan Hanna Wagenius, Per Johansson och mig som kort refererades i slutet av Konflikt finns den här

Etiketter till bloggar.se: ,